Den ena staten efter den andra i Mellanöstern har under senare år förvandlats till kaos av primitiva krafter. Samtidigt har miljontals unga, friska och relativt välutbildade människor därifrån sökt sig till Europa och Sverige. Att genom svensk invandringspolitik understödja en sådan utveckling är naturligtvis helt absurt. Istället borde politikens mål vara att genom hjälp-till-självhjälp underlätta för dessa att återskapa fungerande samhällen i sina respektive hemländer.
De Politiskt Korrektas motivering och försvar av den förda massinvandringspolitiken grundas på deras egen definition av ”godhet”. Säkert stöds politiken av många välmenande och naiva svenskar i tron att detta är ett bra sätt att hjälpa mindre lyckligt lottade människor ute i världen. Vad gäller politikerna själva på högre nivåer liksom det Politiskt Korrekta media-etablissemanget – vars agerande sannolikt inte kan förklaras av extremt låg IQ – så handlar det om helt andra motiv; Här är det behovet av en godhetsgloria och/eller personlig karriärsträvan, det vill säga hyckleri, som ligger bakom de officiella ståndpunkterna och agerandet.
Konsekvensen av svensk invandringspolitik blir förlängning och eskalerande av konflikterna i MENA-länderna. Ett ironiskt komplement till USA och NATO:s geopolitiskt och ekonomiskt betingade interveneringar, de kanske mest fatala och våldsframkallande företeelserna i världspolitiken. Kvar i MENA-regionen (MEllanöstern och NordAfrika) finns framförallt de primitiva och destruktiva krafter som relativt obehindrat förpassar länderna århundraden tillbaka genom ödeläggelse av samhällsfunktioner och kultur. Samt svaga populationer som barn, kvinnor, åldringar och sjuka. De vars resursstarka landsmän nu prioriterar sitt personliga välbefinnande i Sverige och Europa.
Det absurda myntet ”svensk invandringspolitik” har därtill två sidor; Samtidigt som vi gör andra länder och folk en stor otjänst, åsamkas Sverige och det svenska folket skador som ter sig i det närmaste irreparabla. Trots den uppenbara avsaknaden av arbetstillfällen importeras varje år hundratusentals människor som ”arbetskraft”. De senare kan i bästa fall och till en blygsam andel utgöra ett produktivt och skattebetalande inslag efter 5-10 år. Då medför detta dessutom oundvikligen undanträngningseffekter och arbetslöshet för etniska svenskar, genom den positiva särbehandlingen av utifrån-kommande.
Kostnaden för den skapade ”invandringsindustrin” – mottagande, integrationsåtgärder, sjuk- och kriminalvård, etc – kan beräknas till hundratals miljarder kronor per år. Pengar som istället kunde användas till att upprätthålla välfärden för svenska folket och ett tryggt Sverige. Vårt land hade därmed kunnat bibehålla sin status som förebild för omvärlden och vår ekonomi hade då också kunnat möjliggöra en betydande hjälp-till-självhjälp via UNHCR och andra biståndsorganisationer.
Självklart kunde Sverige också ha ett fortsatt berikande kulturutbyte med andra länder och folk, inklusive den begränsade invandring av konstruktiva personer som Sverige haft under de många år då vårt lands positiva utveckling framskred. En politik som med andra ord inte stänger eller isolerar Sverige, utan tvärtom upprätthåller en öppen relation till omvärlden.
Därför kan appellen ställas mycket kort och enkel:
– Syrien åt syrierna, Mellanöstern åt MENA-folket – Sverige åt svenskarna!
