Några tendenser inför EU-valet

Luften håller på att gå ur de humanistiska proklamationerna, som alltid var en bluff, eftersom man (a) i vissa fall dolde sitt verkliga motiv bakom politiken, eller (b) helt bortsåg från de framtida konsekvenserna för svenskarna. Beträffande den kanske viktigaste frågan sedan andra världskriget gjordes ingen respektabel analys av förutsättningarna för och den lämpliga utformningen av politiken, och någon seriös granskning av de negativa konsekvenserna av olika policyers skedde heller inte. Man verkar främst ha gjort ett i grunden politiskt val och beaktade dessutom inte det snabbt växande folkliga motståndet mot den politik som genomfördes.

Så trovärdigheten gällande etablissemangets och två regeringars argumentation i just den frågan har minskat avsevärt hos allmänheten. Det innebär samtidigt, att entusiasmen hos försvararna av politiken – såvida man inte är yrkespolitiker – ständigt minskar, liksom antalet försvarare. Och väljarna förstår alltmer att den katastrofala politiken också är en följd av EU:s misslyckande att skydda Europa. Det hade nämligen inte varit svårt att skapa ett effektivt hinder i Medelhavet eller vid landgränserna för massinvandringen. Inom enskilda länder visar sedan många partier samma globalistiska ideologi som driver EU-kommissionen, vilken EU-valet i maj delvis kommer att handla om. Det är idag naturligt att medborgarna frågar sig, att om nu konsekvensen av denna ideologi på ett område blivit så förödande, vad kommer då att hända på andra, när ideologin genomförs där?

Samtidigt har i Sverige synen på det politiska etablissemangets allmänna regeringsduglighet undergrävts av alltför långvariga försök till regeringsbildning. Att det behövs mer än ett tredjedels år att få en fungerande nationell ledning imponerar inte, utan är egentligen ett tecken på StatsVälfärdsStatens förfall. Vänstern är lyckligtvis för liten men alliansen samtidigt för splittrad för att vara bärkraftiga regeringsalternativ. Den allmänna trovärdigheten hos de flesta partierna i sjuklövern har dessutom sjunkit, och därmed också styrkan hos Sveriges globalistiska krafter. Det är svårt att se nya enskilda policyers från de partierna – eller centralt från EU:s sida – som kan snabbt förbättra attityderna till den Europeiska Unionen. Samtidigt har Merkels tal på Konrad Adenauer-stiftelsen den 27 december i Berlin, där hon sade att ”Nationalstaterna måste i dag vara beredda att ge upp sin suveränitet”, släppt katten ut ur säcken. Den förståndige väljaren förstår nu på allvar vad EU-valet egentligen gäller: nationalstaternas överlevnad eller ett federalt Europa.

Men svagheten hos sjuklövern innebär också att snedvridningen och ohederligheten i svensk medias rapportering runt frågeställningar och händelser under den kommande valkampanjen troligen kommer att överträffa tidigare bottennapp. Man kommer att använda alla tänkbara metoder i syfte att agitera för globalism och bedrägligt förleda människor: någon kris av intresse kanske skapas, som sägs kräva ögonblicklig handling, där endast ett alternativ (mera globalism) framställs som tänkbart; grov emotionell manipulering sker (minns bilden av det drunknade flyktingbarnet på stranden); man vilseleder till gränsen av lögn (de ensamkommande ”flyktingbarnen”, halshuggning blir ”knivskador på halsen” och så vidare).

Samtidigt skönmålar EU-kommissionen sina misslyckanden på många plan och stöttar mellanstatligt upp sina mål med förtryckande juridiska åtgärder: hot om böter, förlust av rösträtt eller minskat ekonomiskt stöd till länder som trotsar etablissemanget (såsom Ungern och Polen). Man har dock i år ett svårt problem genom att en betydelsefull nation, som deltog i skapandet av EU 1957 (Italien) och en som länge varit en pålitlig medlem (Österrike) – två nationer som dessutom från början deltog i Eurosamarbetet – nu också kräver reformer och ändrade policyers. Oppositionen har äntligen nått EU:s kärna. Och med ett klart försvagat ledarpar (Macron och Merkel) kommer en impopulär EU-kommission att få en viktigare roll att representera EU och utforma den centrala propagandan inför valet, vilket är till fördel för de EU-skeptiska krafterna.

Inom enskilda länder kommer man, för att motverka alltför öppen kritik av EU:s öppna gränser och den egna politiken, till exempel fortsätta jakten på och åtala äldre damer och herrar, som är upprörda över någon halshuggning eller en särskilt grym våldtäkt mot någon ung flicka och med fel ord uttrycker kritik i sociala media mot förövarna och invandringen. Fysiska tvångsåtgärder backar upp den politiska korrektheten och så kallad hatlagstiftning, som praktiskt sett bara är en metod att begränsa yttrandefriheten. Vi närmar oss den gräns, där man med skäl kan ifrågasätta graden av frihet och vissa mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater.

Motståndet mot EU har haft en särskild bas i sociala media. Detta kommer att fortsätta vara fallet – så långt (och så länge) detta tillåts av Facebook med flera. Det är ju tydligt, att så länge politiker inte uppmärksammar, och stater inte ingriper mot, den växande censuren kommer beslutsfattarna inom sociala media att successivt strypa frihetliga- samt högeråsikter. Takten varierar alltefter region och land, men trenden är tyvärr klar.

Svenskar visar som alltid sin flathet gentemot överheten. Att FN:s Migrationspakt inte föranledde större öppet motstånd (och vad gjorde SD?) kan ändå förvåna, men Mynttorgsprotesterna var trots allt kanske en början till något mycket viktigt. Vad det nu gäller för de frihetliga krafterna är ju att också ta över en ordentlig del av det offentliga rummet.

Massinvandringen och dess orsaker och konsekvenser är kanske för många svenskar svårare att förstå än löntagarfonderna 1976 – men är troligen allvarligare! Och löntagarfonderna ledde till demonstrationer, där den största – 4 oktober 1983 – samlade 75 000 deltagare. De frihetliga krafterna bör försöka skapa en demonstrationskultur, där människor som aldrig demonstrerat, ser det som naturligt att då och då mötas på någon offentlig plats (tillstånd givet) och på så vis kraftfullt visa sin avsky för vad sjuklövern åstadkommit – och fortsätter att åstadkomma. Vid sidan av massinvandringen är nog entusiasmen hos de sju partiernas medlemmar samt allmänheten nu rätt begränsad för den nya världsordningen och ett federalt Europa. De frihetliga och EU-skeptiska partierna har därför en klar möjlighet att få ett genomslag i maj.

Förklaringen till att så många aktiva på internet i EU-skeptiska sammanhang är äldre svenskar – ”gamla vita män” kallas de – är naturlig och inte alls smickrande för dagens samhälle. Genom åsiktskorridoren och politisk förföljelse av oliktänkande är priset att opponera för högt för yngre människor intresserade av en karriär eller bättre ekonomi. Det är det skamliga skälet till att pensionärer spelar en så viktig roll i opinionsbildningen mot invandring och den nya världsordningen. Och det är också en bild av, hur Sverige urartat politiskt under 2000-talet.

Årets EU-val är viktigt men bara början på en historisk händelseutveckling som direkt hotar de europiska nationernas fortbestånd. När Merkel i talet ovan sade att politikerna i suveräna nationalstater inte bör bry sig om vad folket anser i frågor om invandring, gränser och suveränitet, formulerar hon bara vad det ekonomiska – och därefter det politiska – etablissemanget bestämt: de europeiska nationerna skall försvinna som beslutande enheter och istället uppgå i Europas Förenta Stater.

Och i förlängningen av detta ligger så småningom världsregeringen, som är den logiska slutpunkten för globalisternas strävan. Att så små grupper som det är fråga om tror sig kunna bestämma och sedan driva en dylik politisk linje, helt motsatt de europeiska befolkningarnas intressen idag, är ett tecken på en sådan maktfullkomlighet och arrogans att det måste leda till hårda åtgärder och konsekvenser för de politiker och andra individer som springer globalisternas ärenden. Synpunkten att folket inte skall fullt ut få bestämma gällande frågor om sitt eget land och sin existens är ett grundskott mot demokrati och medborgerliga rättigheter och utgör en häpnadsväckande politisk och moralisk obscenitet. Ett federalt Europa är nu politikens motsvarighet till en tillräckligt stor asteroids eller komets kollision med jorden och måste därför få vår största och ständiga uppmärksamhet.

Den drivande kraften bakom idén om Europas Förenta Stater har sedan länge varit det internationella ekonomiska etablissemangets intresse av att skapa säkrare och större vinster för sig själva genom en ny politisk struktur, som indirekt stärker den maktgruppens överlevnads- och konkurrensförmåga. I den nya världsordningen kommer de blott nationellt eller begränsat regionalt verkande företagen att uppleva minskande marknadsandelar. Genom sitt inflytande och pengar kunde det internationella etablissemanget genom sina nationella agenter påverka olika typer av center- och högerpartier i Europa. Då socialister och socialliberaler samtidigt ser EU som det bästa alternativet till att motverka sin allt svagare ställning i Europas demokratier och trots det uppnå sina politiska mål, skapas en stark inter-europeisk allians i frågan.

Men det brutna samhällskontraktet i Sverige och den helt uppenbara rasismen här riktad mot svenskar, stödd av identitetspolitik och politisk korrekthet, får nog successivt allt fler medborgare att även offentligt stödja de frihetliga partierna. Möjligheten att skapa en historisk förändring av det svenska partisystemet har på hundra år aldrig varit större än nu. Men då gäller det också att vi då inte bara får uppleva gammal folkhemspolitik i nya läglar utan också en verkligt frihetlig politik. Under alla förhållanden kan EU-valet i vår, genom att man hårt angriper globalismen med en folkligt och demokratiskt grundad nationalism, innebära ett viktigt steg på vägen mot att hindra fortsatt utveckling mot federalism inom EU. Om detta misslyckas lägger EU-valet ändå en grund för seger i en kommande folkomröstning om Sveriges deltagande som medlemsnation i ett federalt Europa.