Språket och de ord som används säger mycket om hur människor tänker. Att förbjuda ord eller införa nyord är dessutom ett sätt att påverka tankebanorna. Jag läste nyligen nr 3/2019 av Språktidningen, där det fanns flera intressanta exempel på detta tema.
Ett var att man inom Försäkringskassan börjat använda ordet ”kund” om de människor man riktade sin service till. Det kan låta bra att man är ”kundorienterad” och vill ha ”nöjda kunder”, men det visar sig att detta på ett genomgripande sätt ändrar verksamheten.
Inte ens i ”Anarkistan” skulle ett mångkulturellt samhälle undgå total splittring.
Tidigare använde man bland annat ordet ”medborgare”, vilket signalerar att individen är en del av en större grupp med ett allmänintresse. Individens behov vägdes mot det allmänna, men vill man ha ”nöjda kunder” är man beredd att hoppa över till exempel lagstadgade utredningar.
”Kunder” inom skolan eller vården riskerar att få samma effekt. Det viktiga blir att hålla elever och föräldrar glada, vilket ger inflation i betyg.
Men orden kan också användas åt andra hållet, till att påverka samhället och människorna i det. Bästa exemplen, om än teoretiska, är väl Aldous Huxleys roman Sköna nya värld och George Orwells 1984. De beskriver hur ord medvetet plockades bort från vokabulären så att det skulle bli omöjligt att tänka ”fel” tankar.
I Språktidningen hade man ett annat intressant exempel ur science fictionmiljö; Ursula K Le Guins roman Shevek: en berättelse om två världar. Det handlar om tvillingplaneterna Urres och Anarres. Människor flyr från det förtryckande Urres till Anarres där de försöker skapa ett anarkistiskt idealsamhälle. Och språket avspeglar denna strävan. Författaren beskriver inte detta i detalj, men den brittiske forskaren Martin Edwardes har tagit sig tid att konstruera ett sådant språk.
I det anarkistiska idealsamhället skulle man vara ”solidarisk”, vilket betyder att man skulle glömma bort ”jaget”. ”Jag” utförde inga handlingar, utan man sade att något ”hände mig”. Ibland måste förstås även anarkister använda ”jag”, men då får man göra omskrivningen ”den som talar”. Man gör det också extra krångligt, Edwardes hittade på att det ska heta KSotrekv, så att barn hellre ska hitta andra sätt att uttrycka sig på.
Varför berättar jag nu detta? Förutom att det är intressant rent vetenskapligt förstås. Poängen jag tänkte göra med denna artikel är att vi måste se upp med hur vi i dag påverkas, ofta undermedvetet och lömskt, genom nyord eller missvisande benämningar. Orden ”flykting”, ”hen”, ”klimatsmart”, ”integration”, ”mångfald”, ”ensamkommande flyktingbarn”, ”flygskam” med flera är förrädiska sätt att få oss att tänka i andra banor än vad som annars vore naturligt. Accepterar vi ett ord accepterar vi också den verklighetsbild det förmedlar. ”Ensamkommande flyktingbarn” borde ju till exempel heta ”gruppkommande unga migrantmän”.
Det finns också nyord som är viktiga för att kunna tala om nya fenomen eller om något som tidigare varit självklart men nu ifrågasätts. Ett sådant ordpar är ”någonstansare” och ”varsomhelstare”. Alltså människor som har ett hem kontra globalister som är lika mycket eller lite hemma överallt. Tidigare behövdes inte dessa ord, för det var självklart att alla – eller i alla fall de allra flesta – hörde hemma och kände sig hemma på en särskild plats. I dag har globalismen blivit en allvarlig fara och då är det viktigt att ha ord för att prata om det.
Samtidigt som makthavarna har stora propagandamaskiner för att befästa betydelse av vissa ord har de det inte alltid lätt mot befolkningen. Till exempel ”kulturberikning” och ”kulturberikare” lanserades som ett positivt och hyllande nyord. Ni vet hur det slutade, i dag vill ingen bli ”kulturberikad” i en mörk gränd mitt i natten.
Men när jag skrev denna artikel så fanns det faktiskt en annan, och troligen viktigare poäng att göra. Det handlar om hur ett samhälle fungerar och så kallad värdegrund. En del fritänkare och kritiker av politisk korrekthet pekar på den kvävande ”värdegrunden” som dikteras i samhället i dag och som företag och myndigheter har skyldighet att upprätthålla och följa. På tal om modeord och nyord så är det väldigt underhållande att googla ”värdegrund” och läsa olika företags och institutioners sidor där de excellerar i fikonspråk.
Kritiker menar ofta att en värdegrund inte behövs, att det är ett onaturligt påfund och att allt ska kunna dryftas och diskuteras. Men så enkelt är det inte. Det visar sig nämligen, ur exemplet som Språktidningen tar upp, att till och med anarkister har gränser för vad som är tillåtet och inte, enligt en värdegrund. Jag vill återge avsnittet, för jag tycker att det är ganska lärorikt. Det börjar med att Martin Edwards ber några testpersoner att försöka översätta Ludvig XIV:s citat ”Om jag säger att det är så, är det lagen” och berättar hur det gick:
– I en anarkistisk miljö har man ju inga lagar. Det bästa försöket tycker jag var ”If it is said by me then it is the necessary opinion”. […] På Anarres är den ”nödvändiga” meningen helt enkelt den allmänna meningen, och den allmänna meningen är det närmaste man kommer lagen.
Den som avviker från den allmänna meningen riskerar att bli utfrusen. Alla är solidariska med varandra så länge de delar samma värderingar. I detta finns naturligtvis en inbyggd konflikt. Toleransen mot oliktänkande har sina gränser.
Den som bryter mot värdegrunden blir alltså utesluten ur gemenskapen, straffad med andra ord, även hos anarkisterna. Alla samhällen har helt enkelt en värdegrund, annars skulle de inte hålla ihop. Det är viktigt att komma ihåg, i synnerhet när vi hör dravlet om ”det mångkulturella samhället” som någon sorts eftersträvansvärd vision. Inte ens i ”Anarkistan” skulle ett mångkulturellt samhälle undgå total splittring.
Det naturliga vore alltså att inte sträva efter att kritisera förekomsten av en värdegrund och argumentera för att den helt ska avskaffas. Den ska i stället ersättas av en sund och uppbygglig värdegrund.
Borde då åsikter som bryter mot denna värdegrund kriminaliseras och bestraffas, så som sker i dag med bland annat lagen om hets mot folkgrupp? Min egen uppfattning är att åsikter inte borde kriminaliseras. Eventuellt borde det vara straffbart att propagera för att européer ska utrotas, precis som det är straffbart att uppvigla till mord.
Greve Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi skrev i mitten av 1900-talet att ”den eurasisk-negroida framtidsrasen, till det yttre lik den gammalegyptiska, skall ersätta folkens mångfald med personlighetens mångfald”. Han borde ha satts i fängelse för detta, men i stället blev han en av EU:s tre fäder och hyllas genom att höga EU-politiker varje år tilldelas Kalergi-priset.
Självklart ska det bli förbjudet att till exempel propagera homosex för barn, men det är ganska självklart och borde vara okontroversiellt då det inte handlar om en åsikt.
I övrigt har vi nog snarare allt att vinna på just debatt. Dra fram dem, som inte vill se några fler svenska lintottar, i ljuset. Bemöt dem i tv och krossa deras argument. Visa hur falska och obehagliga de egentligen är. Att upprätthålla en sund och naturlig värdegrund kräver egentligen inga förbud eller bestraffningar, men det är fortfarande viktigt att de som agerar emot ”den nödvändiga meningen” blir utfrysta och socialt omöjliga som ett varnande exempel.
