Allt började som en protest mot bygget av ytterligare ett köpcentrum i centrala Istanbul, som redan är känt för att ha just ett sådant i minst varje stadsdel.
Platsen denna gång var Geziparken som ligger vid Taksimtorget i centrala Istanbul. En park uppskattad av hamnstadsborna för bland annat sina hundraåriga träd, men kanske främst för att det är en av de få kvarvarande gröna oaserna.
Istanbul har nästan 14 miljoner invånare, där 60 procent bor i den europeiska västra delen och 40 procent i den asiatiska östra. Geziparken och Taksimtorget ligger på den västra sidan och cirka en kilometer från det trånga sundet Bosporen som delar den historiska staden, men förbinder Medelhavet med Svarta havet. Fram till 1926 var stadens namn Konstantinopel och som kuriosa kan nämnas att vikingarna kallade den Miklagård.
När människorna fick höra om planerna gick man spontant till parken för att protestera mot bygget och det skövlande av parken som det skulle innebära. Det var människor i alla åldrar och med skiftande bakgrund. Ingen speciell organisation eller ideologi kunde skönjas, men många var studenter. De tog med sig filtar, mat, böcker och i flera fall sina barn. På kvällen reste de sina tält för att kunna spendera natten under träden.
Tidigt på torsdagsmorgonen den 30 maj kom bulldozrarna och de andra maskinerna för att slita upp träden ur marken, men människorna ställde sig då i vägen för maskinerna. Där stod de helt stilla och ensamma, då staden ännu inte vaknat och inte en enda tidningsjournalist eller TV-reporter fanns på plats. Först efteråt förstår man att det var en medial mörkläggning beordrad av premiärminister Erdogans alltmer impopulära regim.
Utan dialog eller ens markering av sin närvaro slog polisen till med full kraft mot de helt oförberedda stadsborna. Med vattenkanoner och stora mängder pepparspray jagade polisen de chockade människorna ut ur parken.
Trots turkisk medias tystnad spred sig ryktena om polisens brutalitet mot fredliga demonstranter som en löpeld över staden och på torsdagskvällen var de som kom för att protestera mångdubbelt fler. Myndigheterna i Istanbul försökte då stoppa människor från att ta sig till det stora Taksimtorget genom att stänga av stora delar av centrum. Tunnelbanan och färjorna slutade gå och vägar till torget blockerades. Stadsbor från alla väderstreck, religioner och åsikter tog sig då ändå fram till fots. En övervikt av yngre och sekulära kunde skönjas. Nu var det inte längre räddandet av träden som var det primära, utan ”rätten att få leva ett värdigt liv som medborgare i det här landet”, som en av de protesterande uttryckte det.
Folkmassan växte mer och mer, men det gjorde också polisstyrkorna kring parken. Några människor försöka föra en dialog med polisen och andra gav dem mat. Polisens svar kom i form av en ännu brutalare attack än den på morgonen. Denna gång nöjde de sig inte med tårgas och pepparspray, utan körde rakt in i folkmassan med pansarbilar. Två unga människor krossades till döds.
Enligt vittnen och de videoklipp som sprids på nätet siktade polisen medvetet mot huvudet på demonstranterna när de sköt sina tårgasgranater in i folkhavet. En ung flicka träffades i huvudet och svävar mellan liv och död efter mer än tre timmar på operationsbordet. Flera träffades i ansiktet och minst tre personer fick sina ögon sönderskjutna.
Sjukhus, skolor och hotell runt Taksimtorget öppnade sina dörrar för alla de hundratals skadade. Frivilliga läkare och sjuksköterskor strömmade till. Enligt ögonvittnen ska även poliser som vägrade att skjuta efter flyende människor ha sökt sin tillflykt till de provisoriska akutmottagningarna.
Medan myndigheterna satt upp störningsutrustning för att blockera mobilsignaler och stänga ner internet i centrala Istanbul började boende och företag i utkanterna att låna ut sina trådlösa nätverk. Mat och vatten delade boende och restauranger ut gratis, till myndigheternas förtret.
En deltagare förklarar upprört att regimens anklagelser om att demonstranterna har en agenda är rena lögner och att protesterna istället är mot de styrandes dolda agenda som han beskriver som att ”hela landet säljs ut till företag” och att ”hitta på och till och med skapa ursäkter för att attackera Syrien mot turkiska folkets vilja”. En kvinna lägger till att maktens alltmer långtgående ingrepp i folks liv har blivit ”outhärdligt den sista tiden”. Hon nämner nya lagar som berör allt från användandet av kejsarsnitt till alkohol.
Lagarna kvinnan nämner har kommit till i ett försök från premiärminister Erdogans sida att blidka de religiösa muslimska grupperna i landet. Samma radikala sunnimuslimer som är hans länk till de tusentals utländska islamister som utbildas av västerländska militärinstruktörer i baser utefter landets södra gräns för att skickas in som rebeller i krigets Syrien.
Turkarna gick till fots mot Istanbuls centrum för att kräva sin rätt, rättvisa, skydd och respekt från ett politiskt ledarskap som de inte längre känner representerar dem och möttes av urskillningslöst och överdrivet polisvåld samt så extremt mycket tårgas att mängder med hundar och katter har dödats. Ingen politisk analytiker behöver rådfrågas för att man ska förstå effekten av detta.
Medan tusentals nya demonstranter i alla åldrar fortsatte att strömma mot Taksimtorget visade turkisk TV ett program om katter, men inte de som gasats ihjäl av polisen. När hundratusentals över hela Turkiet samma dag började med stödprotester visade statlig TV ett skönhetsprogram, men inte de som var rödögda av tårgas eller blåslagna av polisen.
Frågan är vad de kommer att visa när den alltmer avskydde Erdogan inser att hans dagar är räknade.
En sak är dock säker – ju mer tårgasen lägger sig över Turkiets städer, desto högre kommer ropen på Erdogans avgång att bli.
