Det svenska etablissemanget är förtjust i att kalla Sverigedemokraterna och andra nationalister och invandringskritiker ”extrema”. Om man vågar sig på att sticka näsan utanför riksgränsen inser man dock ganska snabbt att det är Sverige som är extremt.
Till att börja med beviljar Sverige flest asylansökningar i hela Europa – inte bara per capita, utan i absoluta tal. Inte ens Tyskland och Frankrike, invandringsliberala länder med mångdubbelt större befolkning, låter så många stanna som Sverige. Vad FN:s kvotflyktingar beträffar, tar Sverige in nästan 40 procent av hela EU:s totala flyktingkvot. Är det Sverige som är extremt, eller hela resten av EU?
I detta nummer tar vi upp Australiens hårda linje mot illegala invandrare och asylsökande. Australiens politik skulle möjligtvis kunna betraktas som ”extrem” åt andra hållet, åtminstone så till vida att de australiensiska myndigheterna talar extremt mycket klarspråk i jämförelse med andra länder. Men den har också visat sig extremt framgångsrik – inte bara genom att spara åtskilliga miljarder för de australiensiska skattebetalarna (och, får man förmoda, förhindra en hel del invandringsrelaterad brottslighet) utan också genom att rädda livet på åtskilliga tilltänkta invandrare, som tidigare brukat drunkna till havs i sina försök att nå Australien. Genom Australiens hårda linje har strömmen av båtmigranter i det närmaste upphört, och med den också drunkningsolyckorna. Man kan för övrigt tycka att svenska journalister är extremt cyniska då de rapporterar om Australiens ”inhumana” flyktingpolitik och ”glömmer” att nämna att den hårda linjen räddar hundratals liv varje år.
När Australien nu dessutom slutit avtal med det fattiga u-landet Kambodja om att bosätta de flyktingar som faktiskt har asylskäl där istället för i Australien, blir flyktingarna arga och säger att de kommer att vägra. En av dem liknar bosättning i Kambodja vid att ”kastas bort som skräp”. Men stopp ett tag – var det inte sina liv dessa flyktingar flydde för? Var inte hela målet med att ta emot flyktingar att man skulle skydda dem från allvarliga förföljelser i deras hemländer? Och borde då inte bosättning i ett fattigt land uppfylla det målet precis lika bra som bosättning i ett rikt land? Tydligen inte, vilket onekligen väcker en del frågor. Men åter till den svenska extremismen.
Som vi nämnt på ledarplats har Dansk Folkeparti föreslagit att Danmark, precis som Australien, ska utlokalisera sitt flyktingmottagande till länder i Tredje världen. Borgerliga mittenpartier i Danmark tycker att idén är ”intressant”. Det kan även konstateras att redan den invandringspolitik som i dag bedrivs av landets, med danska mått mätt, invandringsliberala vänsterregering ligger ganska nära SD:s.
Norge bedriver en i runda tal hälften så ”generös” invandringspolitik som Sverige. Det är illa nog – häromåret konstaterades att samtliga, 100 procent, av överfallsvåldtäkterna i Oslo begicks av icke-europeiska invandrare. I Norge tillåts man dock åtminstone diskutera dessa extremt upprörande konsekvenser av massinvandringen utan att stämplas som ”extrem”, vilket man däremot blir i Sverige. Det svenska åsiktsklimatet är nämligen, just det, extremt.
I Schweiz har man folkomröstat om invandringsfrågor i olika omgångar. Resultatet är bland annat förbud mot minaretbyggen och en, i jämförelse med Sverige, mycket liten och strikt reglerad invandring. Som demokrat måste man rimligtvis stöda dessa utslag av folkviljan, men det extremistiska svenska etablissemanget gör naturligtvis tvärtom och fördömer det faktum att man tillät folkomröstningar i frågan. Att offra demokratin till förmån för ökad invandring kan med fog kallas extremt.
Exemplen kunde mångfaldigas när det gäller invandringspolitiken – för att nu inte nämna den svenska feminismen som är ett kapitel för sig när det gäller extremism.
Ja, Sverige är verkligen extremt. Det är dock med stor glädje vi kan konstatera att allt fler människor väljer att prenumerera på Nya Tider och på så vis stödja framväxten av normala massmedier som kan komplettera de stora extremistmedierna (Aftonbladet, SVT och vad de nu heter) med ett mer normalt perspektiv. Trevlig läsning!
