Fredrik Reinfeldt sade under sitt sista år som statsminister att vi måste ”öppna våra hjärtan”. Då gällde det alla migranter som hade vallfärdat genom hela Europa från andra kontinenter för att ta del av svensk välfärd.
Samtidigt saknas pengar till den service som de egna medborgarna har betalat in till under sina liv. Vuxna friska arbetande människor kan ännu undvika problemen till stor del genom att köpa sig bättre vårdförsäkring och flytta till områden som är ”trygga” och ”barnvänliga”, men svagare grupper – de som skyddsnätet främst är till för, har redan fått det markant sämre. Även medelklassens barn drabbas dock. I den kommun där Nya Tider har sin adress, Sigtuna, har man redan fått stänga en skola för att man ”inte kunnat garantera barnens trygghet och lärande”, enligt lokaltidningen Sigtunabygden. Observera att detta var en mellanstadieskola!
Eleverna fördelas på andra skolor i kommunen, men det är inte så mycket bättre där. ”Det finns stora problem på skolan, som mobbing, stök”, säger en förälder om den nya skola dit eleverna ska förflyttas ”av säkerhetsskäl”.
Den som åker till akuten kan få vänta i tolv timmar eller mer på att få vård. I Sollefteå ville politikerna spara 15 miljoner kronor, så man lade ned BB och hänvisade till Örnsköldsviks och Sundsvalls förlossningskliniker, belägna nio respektive tolv mil bort. I februari fick en mamma föda sitt barn i snön längs motorvägen för att BB nu ligger så långt bort. Men inte nog med det, trycket på Örnsköldsviks BB har ökat så mycket att en del gravida nu måste skickas vidare till Sundsvalls BB, två timmars bilfärd bort.
Samtidigt som det skärs ned på vård och skola betalar samhället flera tusen kronor per dygn för varje boende på så kallade HVB-hem, som drivs av asylbaroner som kunnat tälja guld med smörkniv på denna lukrativa bransch. Från den 1 juli sänks det statliga stödet till kommunerna för dessa platser till ”endast” 1 350 kronor per dygn och ”nyanländ ensamkommande”, men många kommuner sitter fast med långa och dyra kontrakt.
När Sveriges politiker vill framhäva sig själva internationellt som ”humanitär stormakt” offrar de samtidigt den egna befolkningen för denna ambition. Pengar som strävsamma medborgare betalar in skänker politikerna lättvindigt bort för lite glans åt sig själva. Någon verklig humanitet är det inte tal om. Skulle man istället vilja hjälpa världens lidande och fattiga hade pengarna gjort mycket större nytta i deras hemländer, där kvinnorna och barnen finns kvar.
Förra året fick svenska kommuner totalt 28 miljarder kronor i ersättning för ensamkommande. Det är i runda tal lika mycket som FN använde för att hjälpa de 12-13 miljoner krigsflyktingarna i Syrien och dess grannländer, där många verksamheter fick dras in på grund av bristande finansiering. Dessa 28 miljarder hade så klart även kunnat göra stor skillnad för vårdköerna och tillgängligheten på svenska akutmottagningar.
När politikerna ska sola sig i internationell humanitet är den annars så flitigt använda floskeln om ”alla människors lika värde” bortglömd. Då räknas inte den födande mamman i snön eller de mobbade barnen i skolan. Då visar det sig att ”allas lika värde” bara är en betydelselös klyscha – medborgare som betalat in de pengar som politikerna så lättvindigt skänker bort är uppenbarligen inte lika mycket värda.
Detta svek mot de egna som finansierat välfärden blir särskilt tydligt när det gäller den äldre generationen. Dessa har trott på och betalat in till ett folkhem där man hjälps åt och tar hand om varandra. De hade redan betalat in sin del till staten för att få en värdig ålderdom. Nu strös deras pengar över andra länders medborgare för att politikerna ska få känna sig ”goda”.
Den 8 maj skrev Skånska Dagbladet om en 90-åring som tog sitt liv efter att ha blivit nekad plats på kommunens särskilda boende. Han hade varit aktiv hela livet och även engagerat sig i föreningslivet, men efter att ha drabbats av svåra smärtor behövde han nu att samhället gav lite tillbaka och hjälpte honom. När han fick nobben såg han ingen annan utväg än att sätta punkt för sitt liv.
Det är den ”humanitära stormakten” i ett nötskal – ett enda stort hyckleri, ett svek mot de egna.
