Har det varit någon mening med de tio årens arbete? Går vår typ av civilisation att rädda?
Jag väljer att skriva min berättelse i form av ett brev till en fiktiv vän.
Kära vän!
Du skriver och frågar mig varför vi ska försöka rädda vår civilisation.
”Varför ska vi egentligen göra det?” skriver du. ”Den är ju inte livsduglig.”
Du rör vid tankar som jag har haft i olika omgångar under de senaste tio åren. När jag började skriva krönikor på den danska bloggen Snaphanen 2010 hade jag till en början en naiv tro på att jag kunde påverka någonting. Jag trodde att om jag med väl underbyggda fakta kunde visa vad som händer med Sverige skulle det kanske få människor att vakna upp ur deras allting-är-bra-dvala.
Jag nyktrade till efter några år.
Du skriver något snällt om det fantastiska i att med järnvilja fortsätta borra i vår tids vansinne. Men det är inte särskilt fantastiskt, det handlar ju mest om ett behov av att försöka förstå vår egen värld och samtid. En fördel med att bli äldre är att man ser klarare på mycket. Men jag märker också allt oftare att mina referenser till tid, namn och olika kulturyttringar – sådant som vi har upplevt i våra liv – faller rakt in i ett tomrum.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
