Turkiets motstånd mot svenskt Natomedlemskap

PKK (Partiya Karkeren Kurdistan) grundades 1978 som ett revolutionärt kurdiskt vänsterparti, med målet att bilda en kommunistisk stat i de områden i Turkiet, Irak, Syrien och Iran som beboddes av kurder.

I Turkiet hade det under åren dessförinnan skett dubbla militärkupper och införts krigslagar. Den kurdiska minoriteten erkändes inte som en egen folkgrupp (de benämndes som ”bergsturkar” fram till 1990).

En av PKK:s grundare tillika ledare, Abdullah Öcalan, flydde från Turkiet till Syrien 1979 och styrde rörelsen därifrån.

I mitten av 1980-talet utförde PKK, som kommit att bli ett slags gerillaorganisation, ett flertal angrepp mot turkiska mål. Det blev upptakten till ett inbördeskrig som pågått i våldsamma vågor över årtionden. Det var som allra mest våldsamt under åren 1991–93 och har krävt tiotusentals liv. Bägge sidor i konflikten bedöms ha gjort sig skyldiga till mängder av övergrepp.

I polariseringen har många kurder drivits till stöd för PKK även om de inte nödvändigtvis sympatiserar med organisationens långsiktiga mål.

Efter millennieskiftet har det gjorts flera försök till fredsförhandlingar mellan den turkiska staten och kurderna. De har bitvis resulterat i att staten gått med på att lätta på vissa lagar, men varje gång har de i slutänden kollapsat. Från 2015, och president Erdoğans tillträde, har kriget och tillslagen mot kurder i sydöst i stället trappats upp.

Abdullah Öcalan greps i Kenya i slutet av 1990-talet och dömdes till döden av en militärdomstol, men det omvandlades senare till ett livstidsstraff. Han avtjänar det på en fängelseö utanför Istanbul.

EU placerade PKK på en terrorlista ett par månader efter terrorattackerna i New York i september 2001. Under de senaste åren har Sverige vid flera tillfällen skickat PKK-medlemmar som misstänks för brott i Turkiet till Turkiet.