Skip to Content

Foto: Pixabay
KRÖNIKA

Varför skall Sverige ingå i The United States of Europe (USE)?

Digital utgåva

Den Europeiska Unionen driver idag en kampanj tillsammans med statsledningarna i vissa stora länder för att så småningom få in Europas länder i en federal union. Inför EU-valet i maj kommer man självfallet inte att direkt driva förslaget om en snabb förvandling från EU till USE, men efter valet kommer nog stora resurser sättas in för detta mål.

Publicerad: 14 maj, 2019, 23:09

  • Svenska

Läs även

Valresultatet kan självfallet påverka de ansträngningarna, men kommer inte att stoppa dem. Det internationella ekonomiska etablissemanget, det vill säga de multinationella företagens, inklusive bankernas ägare, har i många decennier avsett att genomdriva ett federalt Europa, och har nu lyckats samla alltfler politiska fraktioner under sitt banér. Man har fått socialister och socialdemokrater i många länder att se EU som räddningen, efter att de politiskt i hemländerna hamnat i en varaktig nedförsbacke. De partierna ser nu EU som den främsta möjligheten att genomdriva radikalare reformer hemmavid. Och i Sverige påverkas Moderaterna, som ju länge såg EU som stödet att avveckla socialdemokratins grepp om vårt land, nu kraftigt av globalismen. Centern, som på grund av samhällsutvecklingen sett en omvandling av sin väljarbas, har förvandlats från skeptiker till anhängare av synsättet. Och Liberalerna har beroende på sin politik alltmer smält ihop och hoppas nu på att federalismen skall innebära en återhämtning. Istället förlorar man kanske sina EU-mandat.

En avgörande fråga för vårt land är naturligtvis hur det svenska folkstyret skulle utvecklas i USE. Är EU-demokrati – och snabbt genomförd – en respektabel form av demokrati för ett litet medlemsland? Frihandeln inklusive övriga tre friheter är grunden för EU:s framgång. Möjliga utvecklingsvägar som politisk federalism är bara potentiella tillägg. Det finns flera sätt att utveckla ett mera integrerat Europa, och ett bygger på att länderna under bibehållen suveränitet genom frivillighet prövar sig fram till allt större samarbete på olika områden (1). Olika samarbetskluster av länder skapar olika växande områden av integration, allt kontrollerat genom folkomröstningar och inom EU en demokratiskt ansvarig (genom ett parlament med större makt) och representativ exekutiv EU-ledning. Och det får ta den tid det tar att utveckla dessa kluster. Det väsentliga med EU är ändå frihandeln.

Men globalisterna har andra planer och en annan tidtabell. Det medför också, att de avslöjar sina värderingar. Merkel uttryckte sina, när hon på ett möte i Adenauerstiftelsen i november kommenterade läget och då sade, att självständiga stater skall vara beredda att ge upp sin självständighet till Bryssel. Naturligtvis krävs parlamentets godkännande, men det är tydligt att hon anser att man inte bör lyssna till sina medborgares åsikter beträffande frågor om immigration, gränser, eller till och med självständighet, om det går emot EU-integrationen.

Generellt innebär själva strukturen av EUs beslutsapparat och dess regler ett grundläggande demokratiskt underskott i organisationen (1). Ledamöterna i Europaparlamentet har en alldeles för svag ställning. Att dessa ledamöter inte får föra fram egna förslag för bedömning och beslut av bland annat parlamentet, eller förslag om medlemmar i kommissionen, tillhör de största bristerna. Man får allmänt bara godkänna eller avstå. Utseendet av kommissionen med dess vidsträckta förslagsrätt och inflytande är för indirekt och medför att européerna varken har rimlig delaktighet i valet av eller kunskap om de personer som utgör en form av europeisk regering. Kommissionen och ministerrådet har idag en alldeles överdrivet stor makt i systemet, särskilt som man planerar åtgärder som dramatiskt skulle minska de nationella parlamentens betydelse.

I och med att (a) allt flera beslut i framtiden kommer att tas utan att enskilda regeringar får inlägga veto mot dessa, i kombination med (b) lägre krav på storleken av aktuella beslutsmajoriteter, ökar antalet beslut, som direkt strider mot folkviljan i olika länder. I januari lade kommissionen till exempel fram ett förslag som skulle ge ministerrådet rätt att så småningom med två tredjedelars majoritet bestämma i de allra flesta skattefrågor och där de nationella parlamentens roll tydligen skall kopplas bort. Initiativet skulle innebära en kraftig inskränkning av nationernas suveränitet och ett mycket viktigt steg mot federalism. Och kommissionens mål så småningom – en gemensam finanspolitik – angriper också själva kärnan i den nationella bestämmanderätten genom att Brussels därigenom kommer att ännu mera påverka och styra mängder av områden.

En annan faktor gäller ett lands storlek. Ju mindre, desto mindre betydelse har dess röster i parlamentet. De största länderna – främst Tyskland och Frankrike – kommer att ha en mycket stor makt där bara på grund av antalet invånare (tillsammans utgör de 30 procent av EU:s befolkning). Utan veton och med lägre krav på beslutsmajoriteter i ministerrådet blir europeisk politik i mycket detsamma som tysk-fransk politik. Slutsatsen är inte överdriven, när man tar hänsyn till Tysklands allmänna betydelse och möjlighet att därigenom påverka olika länder i skilda frågor. Det väcker frågan varför Sverige skulle vara intresserat av att bli en tysk-fransk provins utan nämnvärt inflytande? I vilka avseenden är dessa länder framgångsmodeller för Sverige?

Sverige bestämmer idag i princip över politiken i vårt land. Man kan i ministerrådet lägga in veto mot alla olämpliga lagförslag. Många känsliga frågor kan därför få en lösning som tillgodoser just svenska behov och intressen. Om vetorätten försvinner, och EU även i fortsättningen har en mindervärdig demokratisk struktur, blir situationen särskilt allvarlig. Folkens möjlighet att direkt påverka genom parlamentet är för låg. Möjligheten till kontakt med landets regeringsrepresentant(er) i ministerrådet är därvid ingen kompensation. Och representanten i kommissionen skall inte ta nationella hänsyn. Sveriges allmänna inflytande i EU är samtidigt mycket litet, eftersom vi bara utgör två procent av EUs befolkning. Möjligheten att praktiskt kunna påverka avgöranden av betydelse för svenskar blir ytterst begränsad, och sannolikt blir de allra flesta politiska beslut annorlunda än om de blivit utformade och bestämts i Sverige. Vi skulle oavlåtligt få acceptera beslut, som inte ligger i vårt intresse och fyller våra särskilda behov. Beslutsfattandet kan på intet sätt representera den svenska folkviljan. På unionens nuvarande utvecklingsstadium är den tänkta EU-demokratin inte en lämplig – eller ens respektabel – form av demokrati för vårt land. Beslutsstrukturen är för odemokratisk och olikheterna mellan olika länder fortfarande för stora. Våra särskilda intressen skulle därför hotas alltför mycket.

Att kunna delta i att bygga koalitioner med andra länders representanter för att försöka påverka beslut är ingen ersättning alls för ett eget direkt folkstyre avseende viktiga frågor. Och även om demokratin inom EU förbättras, finns ingen anledning för oss att idag underkasta oss andra nationers vilja. Fördelarna med det är mycket små jämfört med nackdelarna. Samarbete gällande områden av intresse kan redan ske utan nu avsedd federalism. Varför skall vi acceptera att andra länder väljer lösningarna för oss? Vilket är huvudskälet till att ett land skall ge upp sitt styrelseskick – sin rätt att demokratiskt besluta om sitt eget öde – i utbyte för frihandel, viss minskning av besväret att passera gränser och att bo och arbeta i andra länder? De frågorna kan man ordna på flera andra sätt utan att ge bort sin nationella suveränitet. Och andra påstådda fördelar är högst diskutabla.

(1) http://www.contra.nu/contra-articles/att-avsluta-eller-reformera-eu/

Artikeln fortsätter

Denna artikel är en del av den elektroniska utgåvan av Nya Tider. Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.

Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.

Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.

Dan Ahlmark

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

”Oförklarligt” varför just Sverige är våldsdrabbat?

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETI veckans nummer berättar vi om vice rikspolischefen Mats Löfving som äntligen berättar sanningen om de kriminella klanerna. Trots de ovanligt tydliga uttalandena vill statsministern fortfarande inte koppla den eskalerande kriminaliteten till invandring från specifika länder, men inte ens vice rikspolischefen verkar vilja inse hur det ligger till och menar att de många dödsskjutningarna i Sverige inte går att förklara.

Vetenskap, modell Expo

OPINION: KARL-OLOV ARNSTBERGStiftelsen Expo finansieras av statliga Kulturrådet och en rad organisationer som vill köpa sig PK-poäng. Man framställer sig gärna som en pålitlig källa till fakta om ”rasism och främlingsfientlighet”, och citeras regelbundet i systemmedia så fort dessa ämnen berörs. Men hur ligger det till med Expos skenbara saklighet? Professor Karl-Olov Arnstberg prövar om Expos logik möter grundläggande vetenskapliga kriterier.

Beundrande idolporträtt

KRÖNIKAExpressens klimatreporter Karin Sörbring har höga tankar om miljöprofessorn Johan Rockström. Dem luftade hon i en beundrande intervju i söndags 13/9. Där kallades Rockström ”en av världens främsta miljö- och klimatforskare”.

Löfven vet inte vad han skrev under

KRÖNIKANär Stefan Löfven skrev under EU-avtalet om 8 000 miljarder i ”coronastöd” till vissa länder förstod han inte dokumentets egentliga innehåll. Det är otänkbart att han då skulle skrivit på.

Svenska kyrkan stoppar AfS från att kandidera

LEDAREKyrkostyrelsen stoppar Alternativ för Sverige (AfS) från att ställa upp i kyrkovalet i Svenska kyrkan nästa år. Om detta beslut står fast innebär det att svenska demokratin kan dödförklaras på riktigt.

Tidigare milda vintrar

KRÖNIKADe som varnar om hotande global uppvärmning tar den gångna svenska vintern som exempel. Den var förvisso ganska mild söderöver. Men de nämner inget om all snö som föll i Norrland och på sina håll låg kvar långt in i juli.

Pinsamt medialt försök att avleda uppmärksamheten

KRÖNIKAUnder en vecka som bjöd på både muslimska upplopp och ett synnerligen grovt övergrepp på en kyrkogård, fastnade medier och politiker för en rapport från Försvarshögskolan. Dess innehåll var varken nytt eller särskilt uppseendeväckande, men blev uppenbarligen det halmstrå som etablissemanget behövde när det mångkulturella experimentets avigsidor blev särskilt tydliga.

Är Dan Park Sveriges svar på van der Lubbe?

OPINION: MAGNUS STENLUNDDen danske politikern Rasmus Paludans tänkta koranbränning i Rosengård diskuteras flitigt. Den som ansökte om demonstrationstillstånd är den svenske gatukonstnären Dan Park, som verkar helt oberörd för den fara han utsätter sig för. Var det rätt att bränna en koran för att visa att muslimer sätter gränsen för yttrandefriheten i Sverige? Veckans debattör, författaren Magnus Stenlund, tror att det kan få motsatt effekt och skapa sympati för muslimer.

Gå till arkivet

Send this to a friend