Valresultatet kan självfallet påverka de ansträngningarna, men kommer inte att stoppa dem. Det internationella ekonomiska etablissemanget, det vill säga de multinationella företagens, inklusive bankernas ägare, har i många decennier avsett att genomdriva ett federalt Europa, och har nu lyckats samla alltfler politiska fraktioner under sitt banér. Man har fått socialister och socialdemokrater i många länder att se EU som räddningen, efter att de politiskt i hemländerna hamnat i en varaktig nedförsbacke. De partierna ser nu EU som den främsta möjligheten att genomdriva radikalare reformer hemmavid. Och i Sverige påverkas Moderaterna, som ju länge såg EU som stödet att avveckla socialdemokratins grepp om vårt land, nu kraftigt av globalismen. Centern, som på grund av samhällsutvecklingen sett en omvandling av sin väljarbas, har förvandlats från skeptiker till anhängare av synsättet. Och Liberalerna har beroende på sin politik alltmer smält ihop och hoppas nu på att federalismen skall innebära en återhämtning. Istället förlorar man kanske sina EU-mandat.
En avgörande fråga för vårt land är naturligtvis hur det svenska folkstyret skulle utvecklas i USE. Är EU-demokrati – och snabbt genomförd – en respektabel form av demokrati för ett litet medlemsland? Frihandeln inklusive övriga tre friheter är grunden för EU:s framgång. Möjliga utvecklingsvägar som politisk federalism är bara potentiella tillägg. Det finns flera sätt att utveckla ett mera integrerat Europa, och ett bygger på att länderna under bibehållen suveränitet genom frivillighet prövar sig fram till allt större samarbete på olika områden (1). Olika samarbetskluster av länder skapar olika växande områden av integration, allt kontrollerat genom folkomröstningar och inom EU en demokratiskt ansvarig (genom ett parlament med större makt) och representativ exekutiv EU-ledning. Och det får ta den tid det tar att utveckla dessa kluster. Det väsentliga med EU är ändå frihandeln.
Men globalisterna har andra planer och en annan tidtabell. Det medför också, att de avslöjar sina värderingar. Merkel uttryckte sina, när hon på ett möte i Adenauerstiftelsen i november kommenterade läget och då sade, att självständiga stater skall vara beredda att ge upp sin självständighet till Bryssel. Naturligtvis krävs parlamentets godkännande, men det är tydligt att hon anser att man inte bör lyssna till sina medborgares åsikter beträffande frågor om immigration, gränser, eller till och med självständighet, om det går emot EU-integrationen.
Generellt innebär själva strukturen av EUs beslutsapparat och dess regler ett grundläggande demokratiskt underskott i organisationen (1). Ledamöterna i Europaparlamentet har en alldeles för svag ställning. Att dessa ledamöter inte får föra fram egna förslag för bedömning och beslut av bland annat parlamentet, eller förslag om medlemmar i kommissionen, tillhör de största bristerna. Man får allmänt bara godkänna eller avstå. Utseendet av kommissionen med dess vidsträckta förslagsrätt och inflytande är för indirekt och medför att européerna varken har rimlig delaktighet i valet av eller kunskap om de personer som utgör en form av europeisk regering. Kommissionen och ministerrådet har idag en alldeles överdrivet stor makt i systemet, särskilt som man planerar åtgärder som dramatiskt skulle minska de nationella parlamentens betydelse.
I och med att (a) allt flera beslut i framtiden kommer att tas utan att enskilda regeringar får inlägga veto mot dessa, i kombination med (b) lägre krav på storleken av aktuella beslutsmajoriteter, ökar antalet beslut, som direkt strider mot folkviljan i olika länder. I januari lade kommissionen till exempel fram ett förslag som skulle ge ministerrådet rätt att så småningom med två tredjedelars majoritet bestämma i de allra flesta skattefrågor och där de nationella parlamentens roll tydligen skall kopplas bort. Initiativet skulle innebära en kraftig inskränkning av nationernas suveränitet och ett mycket viktigt steg mot federalism. Och kommissionens mål så småningom – en gemensam finanspolitik – angriper också själva kärnan i den nationella bestämmanderätten genom att Brussels därigenom kommer att ännu mera påverka och styra mängder av områden.
En annan faktor gäller ett lands storlek. Ju mindre, desto mindre betydelse har dess röster i parlamentet. De största länderna – främst Tyskland och Frankrike – kommer att ha en mycket stor makt där bara på grund av antalet invånare (tillsammans utgör de 30 procent av EU:s befolkning). Utan veton och med lägre krav på beslutsmajoriteter i ministerrådet blir europeisk politik i mycket detsamma som tysk-fransk politik. Slutsatsen är inte överdriven, när man tar hänsyn till Tysklands allmänna betydelse och möjlighet att därigenom påverka olika länder i skilda frågor. Det väcker frågan varför Sverige skulle vara intresserat av att bli en tysk-fransk provins utan nämnvärt inflytande? I vilka avseenden är dessa länder framgångsmodeller för Sverige?
Sverige bestämmer idag i princip över politiken i vårt land. Man kan i ministerrådet lägga in veto mot alla olämpliga lagförslag. Många känsliga frågor kan därför få en lösning som tillgodoser just svenska behov och intressen. Om vetorätten försvinner, och EU även i fortsättningen har en mindervärdig demokratisk struktur, blir situationen särskilt allvarlig. Folkens möjlighet att direkt påverka genom parlamentet är för låg. Möjligheten till kontakt med landets regeringsrepresentant(er) i ministerrådet är därvid ingen kompensation. Och representanten i kommissionen skall inte ta nationella hänsyn. Sveriges allmänna inflytande i EU är samtidigt mycket litet, eftersom vi bara utgör två procent av EUs befolkning. Möjligheten att praktiskt kunna påverka avgöranden av betydelse för svenskar blir ytterst begränsad, och sannolikt blir de allra flesta politiska beslut annorlunda än om de blivit utformade och bestämts i Sverige. Vi skulle oavlåtligt få acceptera beslut, som inte ligger i vårt intresse och fyller våra särskilda behov. Beslutsfattandet kan på intet sätt representera den svenska folkviljan. På unionens nuvarande utvecklingsstadium är den tänkta EU-demokratin inte en lämplig – eller ens respektabel – form av demokrati för vårt land. Beslutsstrukturen är för odemokratisk och olikheterna mellan olika länder fortfarande för stora. Våra särskilda intressen skulle därför hotas alltför mycket.
Att kunna delta i att bygga koalitioner med andra länders representanter för att försöka påverka beslut är ingen ersättning alls för ett eget direkt folkstyre avseende viktiga frågor. Och även om demokratin inom EU förbättras, finns ingen anledning för oss att idag underkasta oss andra nationers vilja. Fördelarna med det är mycket små jämfört med nackdelarna. Samarbete gällande områden av intresse kan redan ske utan nu avsedd federalism. Varför skall vi acceptera att andra länder väljer lösningarna för oss? Vilket är huvudskälet till att ett land skall ge upp sitt styrelseskick – sin rätt att demokratiskt besluta om sitt eget öde – i utbyte för frihandel, viss minskning av besväret att passera gränser och att bo och arbeta i andra länder? De frågorna kan man ordna på flera andra sätt utan att ge bort sin nationella suveränitet. Och andra påstådda fördelar är högst diskutabla.
(1) http://www.contra.nu/contra-articles/att-avsluta-eller-reformera-eu/
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
