För tio till tjugo år sedan debatterade jag ofta sexualbrott i samband med att något fall blivit uppmärksammat i pressen. Jag förundrades över att personer utan juridisk utbildning, men i övrigt kloka, många gånger var oförmögna att förstå att beviskraven i brottmål är höga och att de måste vara det även i mål om våldtäkt och andra sexualbrott. Likaså förundrades jag över att tonläget i pressen vanligtvis var så oförsonligt.
Jag trodde på den tiden att om man bara försökte att vara saklig och pedagogisk när man skrev så skulle läsarna förstå varför många anmälningar inte ledde till åtal och att åtal ibland blev ogillade. Erfarenheten lärde mig att jag hade fel och att den som försvarade ett ogillat åtal riskerade att bli betraktad som kvinnofientlig.
Saken blev inte bättre av att pressen hellre instämde i en upprörd kör från allmänheten än att försöka förklara varför ett visst fall slutat med en friande dom. Om pressen intagit en mer upplysande och informerande roll hade mycket varit vunnet för debatten. Men naturligtvis skulle färre lösnummer ha sålts. Åklagarmyndigheten kunde ha bidragit till att hyfsa debatten, men därifrån visade man närmast ängslan när kritik riktades mot sexualbrottsutredningarna.
Denna ängslan tog sig uttryck i att man mot bättre vetande påstod att utredningsmetoderna skulle förbättras och lagföringen öka. Detta lugnade många kritiker tillfälligt men i ett längre perspektiv var dessa utfästelser mindre genomtänkta. I dag vet vi att antalet nedlagda utredningar inte har minskat.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
