Att komma till Spaniens sköna klimat är en trevlig upplevelse, simma i det tjugogradiga Medelhavet och sitta ute härliga, ljumna kvällar och äta god spansk mat med prisvärt vin. Det är väl detta som gör att det kommer fem miljoner turister till detta soliga land varje år. I år har många köpt hus och lägenhet i Spanien, eftersom den svenska kronan stått relativt högt i kurs mot euron.
På just den fronten märks alltså inte mycket av krisen. I övrigt är det dock inte så soligt för spanjorerna. Två miljoner familjer står helt utan inkomst och måste hanka sig fram på far- och morföräldrars begränsade pensioner och välgörenhetsorganisationer. Många klarar inte av att betala bostadslånen och förra året vräktes 40 000 familjer, 2012 var det 75 000 familjer, och flera miljoner har drabbats av detta sedan krisen 2008. Ekonomin går något lite bättre, men ändå är nästan sex miljoner arbetslösa, eller 25,9 procent av arbetskraften. Bland unga 16-25 år är arbetslösheten över 50 procent.
Arbetslösheten har ökat mest i tjänstesektorn följt av industri och byggverksamhet. Det finns många latinamerikaner som kommit till Spanien för arbete och välfärd, men nu väljer att flytta hem igen och överger sina högt belånade bostäder. Många ungdomar flyr landet och för första gången på tjugo år minskar antalet invånare.
Mer än tre miljoner bostäder står tomma (13 procent av beståndet). Många är övertagna av banker, som försöker sälja med saftiga rabatter. Att banken tar över bostaden innebär dock inte att låntagarna blir av med sina lån, då bostadens värde har rasat.
Samtidigt med krisen ökar klassklyftorna. De redan rika blir ännu rikare och de fattiga fattigare – som vanligt. 13,8 miljoner spanjorer (31,7 procent) är fattiga, det vill säga de har högst 627 euro (cirka 6 000 kronor) i månaden att leva på. Dessutom finns det tre miljoner som bara har hälften, 307 euro för sin försörjning. Samtidigt har toppskiktet på tio procent av befolkningen, som bor i palatsliknande villor och åker runt i de dyraste bilarna och lustjakter, ökat sina inkomster till 13 gånger de fattigas.
Både kommunerna och staten klagar över att de inte kan lösa sina uppgifter på ett rimligt sätt på grund av besparingar, när de egentligen skulle behöva öka utgifterna. Neddragningarna inom den offentliga sektorn leder till dagliga demonstrationer och protester, men det är bara de riktigt stora som uppmärksammas internationellt. Är man på plats ser man att det sjuder överallt i samhället.
Kritiken är omfattande mot politiker som tror att man kan spara sig ur krisen. En rörelse för att få bankerna att låta vräkningshotade familjer bo kvar, genomför många demonstrationer och blockader i samband med vräkningar, vilket leder till konfrontation med polisen. Därför har regeringen Partido Popular (PP) infört en lag som avsevärt begränsar demonstrationsfriheten. Lagen har fått det förskönande namnet ”Medborgarskyddslagen” (Ley prar la Proteccion de la seguridad ciudadana). De som deltar i en demonstration som inte fått tillstånd kan dömas att betala tusentals euro i böter. Kritikerna kallar lagen ”Munkavlelagen”.
Landet som för dryga tio år sedan hade en blomstrande ekonomi med enorma investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och välfärdsektorn, bland annat med EU-pengar, uppvisar de klassiska tecknen på fattigdom med långa köer vid soppköken och ett ökande antal hemlösa.
Spanien drabbades hårt av den internationella ekonomiska krisen 2008. Man har levt över sina tillgångar i tron att allt bara skulle rulla på. Det visar sig också att rekordåren uppmuntrat till politisk korruption i förhållande till byggbranschen och entreprenadverksamhet. Domstolarna utreder 1 660 fall av misstänkt korruption bland politiker. De flesta gäller makthavare i Partido Popular (PP) ända upp i toppen till ledaren och premiärministern Mariano Rajoy, enligt den åtalade partikassören Luis Barcena, och till och med i kungahuset, där Juan Carlos tagit konsekvenserna och abdikerat. Också politiker i andra partier är korrumperade. Dubbel bokföring med svarta pengar är satt i system.
Det hela är en soppa av spekulation och girighet, som också lett till dumma projekt: flygplatser som inte behövs, motorvägar som ingenstans leder, sjukhus som man inte kan bemanna, hamnar utan båtar och så vidare. Skattepengar som behövts för att hjälpa de fattiga och utsatta, i socialtjänsten och sjukvården, används nu för att hålla igång de olönsamma motorvägarna, svindyra höghastighetståg, flygplatser utan flygplan och outnyttjade arenor. Otroliga summor har också hamnat i korruptionens fickor i samband med dessa projekt.
Spanska regeringar har med EU-medel byggt motorvägar (autopistas) kors och tvärs över landet, ofta parallellt med redan existerande riksvägar. Eftersom avgiften är cirka en euro per mil att köra på dessa vägar, är det dock mycket lite trafik där. Till exempel AP-41 mellan Madrid och Toledo, som enligt beräkningar skulle ha 7 000 bilar per dygn, har mindre än 700. Många autopistas kan upplevas som spökvägar. Bilförarna kör hellre på de gratis riksvägarna.
Varje provinshuvudstad har fått ny fin flygplats, men flera står i dag öde. Murcia och Alicante har två stora flygplatser, ändå byggdes en till i Corvera, som ännu inte tagit emot ett enda flygplan. PP-regeringen har också beslutat att ändra namnet på huvudflygplatsen i Madrid till Aeropuorto Adolfo Suárez. Suárez gjorde karriär i Falange Espanola, Francisco Francos parti, men PP anser att han spelade en viktig roll i övergången till demokrati efter Francos död. Namnbytet i Madrid kommer att kosta närmare en miljon euro, men Spanien har ju så gott om pengar.
Ack denna hybris frammanad av EU!
