Lerbäck är en by på den svenska landsbygden utanför Askersund några mil söder om Örebro – en trygg och idyllisk liten ort med ett sextiotal invånare där det inte händer så mycket.
Micaela, 27, är född och uppvuxen i Lerbäck. Hon brukade arbeta som timvikarie på Lerbäckshemmet när det fortfarande var ett äldreboende. Det var innan kommunpolitikerna förra året bestämde sig för att lägga ned boendet för att spara pengar. Nu ska det bli asylförläggning, och de asylsökande kan bli upp till dubbelt så många som ortsborna. Migrationsverket har godkänt beläggning med upp till 120 personer i fastigheten, som har 24 rum.
När Nya Tider pratar med Micaela är hon noga med att betona att hon inte känner någon fientlighet gentemot de asylsökande själva. När hon och andra ortsbor kontaktat lokalmedia tycks ingen ha blivit upprörd eller ställt kommunpolitikerna till svars över att Lerbäcksborna plötsligt förvandlas till en liten minoritet på sin egen ort, däremot har vissa artiklar låtit antyda att ortsborna är främlingsfientliga.
– Det är ju inte riktigt klokt, säger Micaela. Jag förstår mycket väl att detta är människor som har det svårt, faktum är att en del av min kritik riktar sig mot hur man behandlar flyktingarna som ska trängas ihop i lilla Lerbäckshemmet. Jag tycker verkligen synd om dem. Och samtidigt, ska man inte ta någon som helst hänsyn till vad vi här på orten tycker? Vi blir ju en minoritet!
Det började med att gamlingarna som bodde på Lerbäckshemmet kördes ut. Socialnämnden fattade sitt slutliga beslut om att stänga hemmet den 22 maj förra året, vilket ledde till att en proteströrelse skapades.
– De som bodde på Lerbäckshemmet var ju mestadels människor som var födda och uppvuxna i bygden och hade bott här hela sina liv, berättar Micaela. Ska vi inte ha råd att ge våra gamla en värdig ålderdom?
Fortsättning följer i nästa artikel!
