Skenet bedrar. Major Björklund, som är född och uppvuxen i just Skene strax söder om Borås, talar som om han var i opposition. Men han är ju inte det. För två år sedan satt han och alliansen nöjda för att Stefan Löfven et consortes regerade med alliansens budget. Och nu gnyr han mest på regeringen, trots att han inte är med och gör något alls för att fälla den.
Nåja. Solen skiner på Gotland, Visby och Almedalen. Stämningen är vänlig, men lite avvaktande. En ansenlig samling kortbyxor och sommarklänningar med människokroppar i har samlats i stolarna och på ängen framför scenen. Detta är Liberalernas dag, Jan Björklunds dag. Med sin charmiga Ernest Borgnineglugg mellan framtänderna, som på tandläkarspråk kallas diastema, och sin västgötska dialekt á la Skogstôrparn inleder Jan Björklund med att berätta hur han formulerat om det tal han haft klart i några veckor. Brexit spökar förstås. Europasamarbetet är viktigare än någonsin, säger han med emfas.
Efter några innerliga försök att frälsa de i publiken som till äventyrs skulle kunna tänka sig att vilja lämna EU så avslutar Björklund varje talsjok med några dramaturgiskt vältajmade repliker som drar ner ett par tre liberala applåder. Slutligen ger han Jonas Sjöstedt en känga som sitter som en smäck i den gamle kommunistens rektum: ”Vänstern håller emot, frihandel har aldrig varit deras melodi. Tänk att den pollett som trillade ner hos gutarna på 1100-talet, den har fortfarande inte trillat ner hos Jonas Sjöstedt. Det vore faktiskt mer passade om Jonas Sjöstedt förlade sitt tal här på Gotland, inte till Almedalsveckan – utan till Medeltidsveckan.”
Landsfadersämnet Gustav Fridolin lovade att fixa skolan på hundra dagar. Nu har det gått 640 dagar och skolan är så jäkla långt i från fixad att Fridolin får anmärkningsboken proppfull med frånvaroanmälningar. Men Björklund hade omkring 2 800 dagar på sig när han var utbildningsminister, inte heller han fixade skolan, trots att han sade sig sitta inne med alla lösningar. De där utbildningsministrarna som avlöser varandra, de kan sätta hur många tidsgränser de vill, för om de inte adresserar problemen på rätt sätt och fokuserar på hur mängden analfabeter som följer med massinvandringen sänker skolresultaten, så kan de hålla på och lova tills solen slocknar.
Björklund säger själv i sitt tal att omkring hälften av alla nyanlända som kommit till Sverige med migrantvågen sedan förra hösten är lågutbildade. En del har inte gått i något som ens liknar en grundskola. En utmaning! Det Björklund kallar utmaning är inget annat än att göra elever som kommer till Sverige i en ålder som motsvarar den eleverna har i sjunde eller åttonde klass, och på några år lyfta dem till en nivå som svenska barn har jobbat på sedan förskolan för att uppnå. Med rätt adress och problemformulering – sluta säg ”utmaningar”, Jan, när det är nästintill omöjliga problem som du menar – så skulle kanske skolan kunna fixas på om inte 100, så i alla fall 200 dagar.
För några år sedan drog Jan Björklund gärna storyn, skrönan, berättelsen om Hibo, ett somaliskt flyktingbarn. I år är historien ur verkligheten den om Elin, 20 år: ”Hon lever sedan födseln med en CP-skada. Hon berättar för Expressen hur viktigt det är för henne med en personlig assistent. Hon behöver hjälp med att äta och klä på sig, och att förflytta sig, mycket av det som vi andra tar för givet. Vid tjugo års ålder kan hon nu tack vare sina assistenter träffa sin pojkvän utan att mamma måste vara med. Det är frihet. Den rödgröna regeringen har givit order till Försäkringskassan att spara på LSS, lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Elin får tydligen för mycket hjälp. Om det nu går så bra för Sverige, varför spar regeringen in på samhällets allra mest utsatta? Stefan Löfven, du borde skämmas!”
Politiker och myndigheter vill sällan eller aldrig tala om ”enskilda fall”, men Hibo och Elin är förstås särskilt ömmande fall och kan ge några lättköpta poänger när lite välriktad skit ska kastas mot regeringen. Det märkliga i denna retoriska krumbukt är dock att Jan och alla andra politiker ju faktiskt vet varför regeringen spar på samhällets allra mest utsatta. Det har nämligen anlänt nya utsatta från andra länder vars uppehälle i Sverige ska betalas, och det där med att inte ställa grupper mot varandra, det gör beslutsfattarna utan att blinka varje dag. Det är nämligen bara den häpna allmogen som undrar varför deras surt förvärvade och hårt skattade penningar snedfördelas som i sin frågeställning inte får ställa grupper mot varandra.
