<strong>VLADIMIR PUTIN</strong> satte stopp för de ”oligarker” som höll på att ta över massmedierna och har nu även sett till att utlänningar inte får äga mer än 20 procent av ryska medier. För detta utmålas han som en diktator, trots att det fortfarande råder pressfrihet i landet. Foto: Russia Today

Är Ryssland en mediediktatur?

Med det pågående ”informationskriget” mellan framför allt USA och Ryssland har ryska medier hamnat i rampljuset, och det vi får höra är nästan uteslutande negativt. Men om västmedia ska kritisera det ryska medieklimatet borde man börja med att se sig i spegeln, skriver Nya Tiders Dan Malmqvist.

Det finns skillnader mellan svenska och ryska medier, inte tu tal om den saken. Exempelvis är ryska medier vanligtvis mer öppet propagandistiska för en viss kandidat i presidentvalen – vanligtvis mediets ägare eller någon som delar dennes politiska uppfattning. Därför har också Putin sett till att skaffa sig kontroll över stora delar av massmedia. Ingen förnekar detta, men västmedia ger sällan sina läsare det historiska sammanhanget och gör nästan aldrig realistiska jämförelser med sig själva.

Som minst måste vi gå tillbaka till 1990-talet för att förstå situationen. Under åren efter järnridåns fall plundrades Ryssland på tillgångar av skrupelfria affärsmän som kom att kallas oligarker. Enkelt uttryckt köpte oligarkerna upp statligt ägda fabriker, naturtillgångar, fordonsparker, byggnader och andra resurser för en bråkdel av deras egentliga värde genom kontakter med högt uppsatta tjänstemän och politiker, och blev miljardärer på kuppen. Under dessa år växte sig maffian oerhört stark, ofta i nära samarbete med oligarkerna. Ryssland sjönk ner i anarki och roffarkapitalism av ett slag som saknar motstycke.

Oligarkernas inflytande sträckte sig även till massmedierna. Vladimir Gusinskij grundade koncernen MediaMost och kanalen NTV. Aleksandr Lebedev startade tidningen Novaja Gazeta. Boris Berezovskij tog kontroll inte bara över den privatägda TV-6 utan även statstelevisionen och Rysslands mest sedda tv-kanal Kanal Ett, och ingick samtidigt i den svage och dekadente president Boris Jeltsins närmaste krets.

Sedan ersattes Jeltsin av Vladimir Putin, och oligarkerna fick snart nog vika ner sig och inse att det var bäst att hålla sig borta från politiken. Putin rensade upp i korruptionsträsket med hårda nypor och skaffade sig en auktoritet – och en popularitet – som västerländska politiker bara kan drömma om. Det finns fortfarande oligarker i Ryssland och det kan finnas skäl att kritisera Putin för att han håller sig med sina egna favoritoligarker som stöder honom, men de har inte den makt de en gång hade.

Det är först med denna kunskap som man kan förstå de ryska mediernas situation. Enkelt uttryckt hade Kanal Ett kunnat kontrolleras av antingen Kreml eller av Berezovskij – en oligark som dömts för penningtvätt och förskingring av enorma summor, som var inblandad i gangsterkrig och misstänks ha låtit mörda flera rivaler. När Putin klämde åt Berezovskij fick oligarken politisk asyl i Storbritannien, varifrån han sedan bedrev en omfattande kampanj för att destabilisera Ryssland fram till sin död i mars 2013. Bland annat tog han hjälp av den George Soros-stödde författaren och aktivisten Alexander Goldbfarb för att pumpa in minst 21 miljoner dollar i den ”orangea revolutionen” i Ukraina. Han sade upprepade gånger att hans mål var att störta Putin genom att starta en våldsam ”färgrevolution” i Ryssland.

Situationen är dock inte så olik väst som ”våra” medier vill låta oss tro. Väst har också sina ”oligarker”, där Rupert Murdochs medieimperium med News Corp kanske är det främsta exemplet. Inte sällan har politiker beklagat sig över att Murdochs samordnade medieattacker snuvat dem på valsegern, och Tony Blair åkte halva världen runt för att träffa Murdoch i Australien och tala på en News Corp-konferens för att förvissa sig om rätt stöd och kunna bli premiärminister.

Putin ville tydligen inte sätta sig i samma beroendeställning som Blair och andra premiärministrar. Vissa kanske tycker att det är en fråga om tycke och smak huruvida man anser att det är bättre att politikerna kontrollerar media, så som det är i Ryssland, än att oligarker tillika mediemoguler kontrollerar politiker. Jag tycker det är en demokratifråga.

Ryska medier svartmålas

Kreml har alltså återtagit kontrollen över medielandskapet från oligarkerna, och en del av dem förefaller vara ganska hårt styrda. Men västmedias anklagande rapportering, där man nu gör sitt bästa för att utmåla Ryssland som en diktatur, är inte bara historielös utan dessutom hårt vinklad och inte sällan direkt lögnaktig.

En fallstudie i varför jag inte litar på svenska mediers beskrivning av mediesituationen i Ryssland är Arkadij Babtjenkos artikel ”Välkommen till Ryssland, kära Krimbor”, som publicerades av Dagens Nyheter den 19 mars. Babtjenko jobbar som journalist på den liberala och Kremlfientliga tidningen Novaja Gazeta, startad av oligarken Aleksandr Lebedev och förre Sovjetpresidenten Michail Gorbatjov. Att dessa tidningar tillåts fortsätta utgivningen är ett bra argument för att det inte kan vara så illa ställt med den ryska pressfriheten.

Tydligen ansåg DN Babtjenkos artikel viktig nog att översätta – ett bra tillfälle att lära svenska läsare hur det egentligen står till i det stora landet i öster. Så hur kommer det sig att artikeln består av lögner, grova vinklingar och rent trams?

Jag har inte plats att gå igenom de fånigheter där Babtjenko får Ryssland att låta hemskt utan rimlig grund. Jag kan bara tipsa honom om att ”i Ryssland är det förbjudet att sälja alkohol i butik mellan elva på kvällen och åtta på morgonen” inte är något bra argument för att Ryssland är en diktatur för svenskar som är vana vid Systembolaget. Men nog om tramset och över till de rena lögnerna. Ett par viktiga sådana är dessa:

”Det är förbjudet att demonstrera i Ryssland”, skriver Babtjenko. Nej, det är det inte. Demonstrationsfriheten är inskriven i den ryska grundlagen, Artikel 31. Demonstrationer har till exempel hållits i Moskva mot Rysslands stöd till separatisterna i östra Ukraina och för Kiev.

”Tv-kanalen Dozjd är förbjuden.” Nej, det är den inte. Den sänder fortfarande.

Varför dessa lögner?

Om situationen i Ryssland är så hemsk, varför då så mycket lögner, halvsanningar och tramsargument? Var detta det bästa DN kunde hitta att översätta som kritik mot Ryssland så säger det faktiskt mer om de oppositionella mediernas kvalitet och sanningshalt i Ryssland än om medieklimatet.

Varför påstå att det ”är förbjudet att propagera för homosexualitet” när det som är förbjudet är att utsätta barn för homosexpropaganda? Varför påstå att det ”är förbjudet för Madonna och Lady Gaga att uppträda” när de i själva verket har uppträtt, men hotas av böter för att ha, just, spritt homosexpropaganda till barn med sina ”vågade” scenshower? Varför påstå att det ”är förbjudet för utlänningar att adoptera ryska barn” när verkligheten är att detta är förbjudet om barnen riskerar att adopteras av homosexuella par? Kan det vara för att man är medveten om att många konservativa européer tycker att de ryska homosexlagarna är en högst rimlig kompromiss mellan att straffa homosexuella enbart för att de har en störd sexualitet, och att ha en årlig bögfestival i huvudstaden? En festival som i Stockholm inkluderar ”Pride Young” vars syfte är att föra samman vuxna män på upp till 30 år med sexuellt vilsna pojkar ner till 13?

Varför påstå att ”tv-kanalen Dozjd är förbjuden” när det som verkligen hänt är att de stora ryska kabel-tv-bolagen tagit bort den från sitt utbud och utgivaren hotas av åtal? Detta efter en skandal där man ställde tittarna frågan om man borde ha gett upp Leningrad till tyskarna under andra världskriget. Kan det vara därför att denna förvisso repressiva ryska lagstiftning ligger alltför nära de precis lika repressiva lagarna i flera västeuropeiska länder, där vissa ifrågasättanden om andra världskriget kan straffas med flera års fängelse?

En och annan sanning finns förvisso i artikeln. Exempelvis är det, på riktigt, förbjudet att sprida separatistisk propaganda om Rysslands olika delrepubliker, och maxstraffet skärptes tidigare i år till fem års fängelse. Men vad sägs då om den svenska lagen om ”hets mot folkgrupp” som kan ge upp till fyra års fängelse? När både Sverige och Ryssland har lagar som begränsar yttrandefriheten, bör vi då sopa rent framför egen dörr, eller peka ett darrande finger österut och klaga indignerat över att de stackars separatisterna i Dagestan (som till övervägande del består av muslimska extremister) inte får yttra sina åsikter fritt?

Ett vanligt påstående i västerländska medier är också att journalister ofta mördas i Ryssland därför att de skrivit kritiskt om Kreml eller Putin. Efter att ha gått igenom de senaste årens mordoffer hos Committee to Protect Journalists (CPJ) kan jag konstatera att indicierna för detta är så svaga att de hade avfärdats som illa underbyggda konspirationsteorier om de handlat om ett annat land. Det stora flertalet av de mördade journalisterna har mördats i problemområdena i Kaukasus – Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien, med flera delrepubliker – och den vanligaste orsaken är att journalisten hamnat i onåd hos muslimska extremister som hatar Kreml. Minst två av journalisterna jobbade för statsägda, Kremltrogna medier.

Ett namn som alltid återkommer i detta sammanhang är Anna Politkovskaja, som mördades den 7 oktober 2006, på Putins födelsedag. Detta utgör också hela summan av ”bevisningen” mot Kreml: Politkovskaja skrev elaka saker om Kreml, och hon mördades på Putins födelsedag. Till och med oligarken Lebedev, delägare till Novaja Gazeta och politisk motståndare till Putin, skrev att mordet troligen beställts av någon som ville smutskasta presidenten – men i västmedia antyds det fortfarande att hon mördades på Kremls order.

Propagandakriget

Media formar människors uppfattning om verkligheten. Så sent som under Irak-kriget var CNN den tv-kanal som fullständigt dominerade nyhetsförmedlingen. Världen fick USA:s bild av vad som hände. Detta insåg många andra aktörer. Vi fick al-Jazeera, Russia Today och kinesiska CCTV.

Tidigare hyllade man i USA ”fri och oberoende media”, det var under CNN:s glansdagar. När konkurrenterna dök upp föll dock masken. 2011 förklarade USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton ”internationellt informationskrig” mot de andra nyhetsförmedlarna som hon betecknade ”fiender”. Clinton konstaterade att man håller på att förlora detta informationskrig, där folk i allt högre utsträckning valde att inhämta information från andra källor än dem som gav den bild USA ville förmedla. För att ”komma tillbaka i gamet” krävde hon att anslagen till utrikesdepartementet höjdes från 16 miljarder till 47 miljarder dollar.

Det är i det ljuset man bör se Rysslands senaste radiosatsning Sputnik som lanserades förra månaden, och som uttryckligen ska motsäga ”USA:s enkelspåriga och partiska världsbild”.
Det är viktigt att inse att det bakom varje sådan mediesatsning, vare sig det är CNN, Sputnik eller TV 4, finns en agenda. Skillnaden i dag är att ryska medier har ögonen på sig och därför måste hålla sig till en verklighetstrogen rapportering, medan västmedia fortfarande lever i föreställningen om att ingen kommer att ifrågasätta deras halv- och hellögner.

Den verkliga orsaken

Att det finns brister i den ryska mediesfären är det ingen som förnekar. Som journalist kommer jag i kontakt med en del verkliga problem utöver de som nämns i västmedia. Men att det skulle råda problem med likriktning i ryska massmedier är ett närmast parodiskt påstående när det kommer från västerländska journalister och i synnerhet svenska dito. De flesta ryska medier går på Kremls linje, det är sant. Kreml har skaffat sig kontroll över en stor del av medierna, det är sant. Men det finns hyfsat stora ryska medier som motsätter sig praktiskt taget allt som Kreml gör – Novaja Gazeta, Nezavisimaja Gazeta och tv-kanalen Dozjd, för att nämna några – och sådana som är allmänt kritiska mot Kreml och Putin, exempelvis Vedomosti, Kommersant, engelskspråkiga Moscow Times och St Petersburg Times, plus en hel drös mindre massmedier. Allsidig belysning och stundtals kritik mot enskilda beslut från Kreml finns även i de statskontrollerade medierna och i dem som ägs av Kremltrogna affärsmän.

För att nu sätta detta i perspektiv – var finns de större svenska massmedier som tagit ställning mot de rådande åsikterna hos vår egen mediala och politiska elit? Har Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, SVT, SR, TV3, TV4 eller ens någon större lokaltidning tagit ställning exempelvis mot invandring, mot bögfestivaler, för den traditionella kärnfamiljen, mot abort, eller för könsroller? Har någon av dem ens tagit ställning mot ”partilinjen” – mot vad som är konsensus inom sjuklövern – ifråga om Ukraina och Ryssland?

Nej. Alla talar med samma röst i de flesta frågor – och i alla sina hjärtefrågor – och avviker bara nyansmässigt från varandra. Samtidigt är de rörande överens om att vi har ett fritt medieklimat i Sverige, medan det råder förtryck i Ryssland. Vilket beror på att samma svenska journalister som tycker att det är ”förtryck” när tidningskioskerna i ett enda ryskt distrikt i Leningrad Oblast inte vill saluföra Novaja Gazeta (officiellt på grund av brist på intresse från köpare) samtidigt tycker att det var ”civilkurage” när Pressbyrån helt sonika vägrade att sälja den högerradikala tidskriften Salt.

Den enkla sanningen är denna: Västmedia har problem med ryska medier inte på grund av deras brister, utan på grund av deras förtjänster – på grund av att de belyser saker som västmedia förtiger, och berättar om synvinklar som mediaeliten i väst varken vill se eller höra. När man hyllar oppositionella ryska medier för deras ”mod att gå emot regimen” är det inte medier som avviker i nationalistisk, gammelkommunistisk eller annan icke önskvärd riktning man menar, utan medier som tycker exakt som vänsterliberala västmedier i varje tänkbar fråga. När man säger sig kämpa för åsiktsfrihet och andra fina saker, är det alltid de egna åsikterna som ska vara fria. Och när man pratar om att likriktning är hemskt menar man faktiskt den raka motsatsen: Man tycker att alla ryska medier borde vara precis som Novaja Gazeta, och deras svenska och amerikanska spegelbilder.

Nyligen skrev Putin under en lag som när den träder i kraft år 2016 innebär att ryska mediebolag får ägas av utlänningar till högst 20 procent. Även detta upprör naturligtvis västerländska medier, som pratar vitt och brett om hur detta hotar yttrandefriheten i Ryssland. Vad det egentligen handlar om är tvärtom att de västerländska mediernas ägare är upprörda över att de nu inte kan lägga även ryska medier under sig och se till att även dessa sprider exakt samma åsikter som västmedia.

Nej, jag tycker inte synd om Modern Times Group, Sanoma, Pearson, Hearst Corporation eller Axel Springer AG, och nej, jag tycker inte synd om familjen Newhouse eller Rupert Murdoch, för att dessa nu hindras från att köpa upp och likrikta även de ryska medierna. Allra minst tycker jag synd om oligarken, mångmiljardären och storsvindlaren Michail Chodorkovskij som i mitten av året gick ut med sina planer på att starta upp ett medieimperium för sina rövade pengar i syfte att kunna utmana Putin under presidentvalet 2016 – men som nu får se sig snuvad på konfekten eftersom han har skaffat sig israeliskt medborgarskap.

Ledsen, men jag tycker inte synd om dessa herrar, och jag köper inte er verklighetsbild. De verkliga problemen i den ryska mediesfären är sällan dem ni påstår – och i de fall där er kritik faktiskt stämmer, kunde ni lika gärna ha tittat er i spegeln.

TV-KANALEN RT är Rysslands första stora internationella mediesatsning och når i dag 644 miljoner människor i hela världen, inklusive 85 miljoner i USA och 120 miljoner i Europa. Foto: RT
TV-KANALEN RT är Rysslands första stora internationella mediesatsning och når i dag 644 miljoner människor i hela världen, inklusive 85 miljoner i USA och 120 miljoner i Europa. Foto: RT
RYSK TIDNINGSKIOSK, som finns på var och varannan gata. Här saluförs hundratals tidningar – till skillnad från i Sverige även oppositionella sådana.
RYSK TIDNINGSKIOSK, som finns på var och varannan gata. Här saluförs hundratals tidningar – till skillnad från i Sverige även oppositionella sådana.
Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

Stoltenberg vill använda västerländska vapen på ryskt territorium

Stoltenberg vill använda västerländska vapen på ryskt territorium

🟠 UTRIKES Mot en ny upptrappning av kriget i Ukraina? De ”restriktioner” som pålagts Ukraina av västerländska vapenleverantörer för att inte inleda attacker mot ryskt territorium kan snart hävas. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg anser att ”det är dags för Ukrainas allierade att reflektera över frågan” om de ska godkänna sådana operationer med utrustning som de själva tillhandahåller. Ryssland, som tillkännagav kärnvapenövningar nära Ukraina i början av maj, kallar uttalandet en ”provokation” och har sedan början av konflikten hotat att slå till mot Nato-mål om långdistansmissiler någonsin slår ner i Ryssland.

Största enskilda stödpaketet till Ukraina

Största enskilda stödpaketet till Ukraina

🟠 INRIKES Regeringen meddelar på onsdagen att Sverige kommer skänka det sextonde och till dags dato största enskilda militära stödpaketet till Ukraina – till ett värde av 13,3 miljarder kronor. Stödpaketet innebär dock att den svenska försvarsförmågan börjar urholkas allt mer.

Läs även:

Trollfabriker och medias trollsång

Trollfabriker och medias trollsång

🟠 CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Det är bråda tider just nu. I massmediernas redaktioner springer journalister runt som yra höns och kacklar gemensamt: ”Trollfabrik, trollfabrik, trollfabrik.” Artikel efter artikel pumpas ut om det vagt definierade men påstått allt mer överhängande hotet mot samhället som Sverigedemokraterna menas utgöra. Men få verkar se var den verkliga trollsången kommer ifrån.

Socialminister Jakob Forssmed ser inga problem med covidvaccinerna, men vad säger Angus Dalgleish, professor i onkologi?

Socialminister Jakob Forssmed ser inga problem med covidvaccinerna, men vad säger Angus Dalgleish, professor i onkologi?

🟠 OPINION: ELSA WIDDING Socialminister Jakob Forssmed påstår att vaccinationerna mot Covid-19 är säkra och effektiva. Detsamma påstår hälsominister Acko Ankarberg Johansson som dessutom tillägger att vaccinerna mot Covid-19 är bra för folkhälsan. Samtidigt blir allt fler svenskar smärtsamt medvetna om att så inte alls är fallet när nu plötsligt allt fler nära och kära drabbas av accelererande cancerförlopp, som idag går under benämningen ”turbocancer”.

Två år sedan Korankravallerna

Två år sedan Korankravallerna

🟠 OPINION: BITTE ASSARMO De muslimer som attackerade polis under korankravallerna 2022 är inget annat än terrorister. Det menar debattören Bitte Assarmo, som skriver att fler poliser borde ha skjutit verkanseld – det var bevisligen det enda som hade effekt. Istället lät polisen pöbeln härja, varpå politiker liksom systemmedia var snabba med att urskulda och förringa muslimernas hat mot den svenska yttrandefriheten och vårt samhälle.

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

🟠 ANALYS Vid det här laget har det börjat gå upp för de flesta att Ukraina är i en hopplös belägenhet. Men västetablissemanget kämpar tappert för att upprätthålla bilden av en lovande kamp så länge Ukraina får trogen hjälp från Väst. En viktig del av detta är att låta påskina att Ryssland lider större förluster än Ukraina. Manskap är en dyrbar och ändlig resurs. Om den ena parten åderlåts allt för mycket blir kriget svårt eller omöjligt att upprätthålla. Sålunda rapporterade New York Times i augusti att Ryssland enligt anonyma amerikanska tjänstemän skulle ha 120 000 döda och 170 000–180 000 sårade, medan siffrorna för Ukraina skulle vara 70 000 respektive 100 000. Men är detta sanningen? Joakim Förars har gjort egna beräkningar utifrån allmänt tillgänglig information och resonerar kring vad de faktiska förlustsiffrorna skulle kunna vara. Nya Tider har inte kontrollräknat uppgifterna.

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Bob Dylans syn på världen, sedd genom låttexter

🟠 BOKRECENSION Stjärnorna är också fans. Även de tittar upp mot sin stjärna och drömmer. Så här på ålderns höst (han fyller 83 i år) har Bob Dylan skrivit sin tackbok till några av de som inspirerade honom till att bli vår tids störste låtskrivare. Bob Dylans betydelse för modern kultur går knappast att överskatta, han har beskrivits som ”den som gav popmusiken en hjärna”. Förutom otaliga skivor har han även givit ut en del böcker. Denna den senaste är, precis som självbiografin Chronicles, Volume one (2004) skriven i en fri och associativ stil genom vilken Dylan ofta ger fritt spelrum åt sin fantasi.

Varför är det tabu att tala om Swexit?

🟠 BOKRECENSION Varför var vänstern på 1990-talet skeptisk till EU:s föregångare EG medan de borgerliga var entusiastiska, och varför är det främst högermänniskor som idag ifrågasätter EU? Carl Albinsson, själv tidigare moderat och öppen anhängare av EU, granskar i sin bok Varning för Swexit! Högerväljarnas kluvna syn på EU opinionens svängningar och ger de borgerliga råd för hur de ska undvika den Swexitdebatt som deras väljare vill ha.

Hur konsten att förutsäga solförmörkelser blev en exakt vetenskap

🟠 VETENSKAP OCH TEKNIK Ingen vaken person har kunnat missa att USA nyligen hade en spektakulär solförmörkelse, något som har fått stor medial uppmärksamhet innan, under och efter. Tidsschemat för den totala förmörkelsen den 8 april 2024 var beräknad till sekunden, detta tusentals år efter att skrämda människor först började försöka förutse dessa kosmiska händelser.

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Den mångtydiga huvudbonaden

🟠 HISTORIA Hatten har länge varit en del av klädedräktens långa historia. Den har använts för att skydda huvudet mot regn, kyla, vind och stark sol, men det har inte alltid varit dess enda funktion. Den har även fungerat som statusmarkör samt som ett sätt att uttrycka en viss ståndpunkt.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.