I närmare tre tusen år lät sig Europas arkitekter inspireras av den klassiska arkitekturstil som hade utvecklats i det antika Grekland och senare förfinats av romare. Hundratals generationer av arkitekter förde kunskaperna vidare ända fram till 1900-talet. Men med första världskriget började de europeiska imperierna falla och idéerna om en ny människa i en ny typ av samhälle att födas. Den nya människan skulle frigöra sig från arv och tradition och de nya värdena skulle signalera effektivitet och neutralitet snarare än skönhet och historiska sammanhang. Den modernistiska arkitekturen fick sitt genombrott.
I början var modernismen mer modest och sökte finna harmoni och någon form av skönhet i sin historielösa och avskalade enkelhet. Men över tid kom den modernistiska arkitekturen att bli allt mer brutal och efter andra världskriget skedde nästa arkitektoniska genombrott när brutalismen dundrade in i våra städer som en reaktion på vad en del arkitekter upplevde vara en ”osund nostalgi” inför den klassiska estetiken. Nu skulle funktionen dominera och det blev ett egenvärde att exponera byggnadsmaterial, struktur och betong. Inget skulle täckas eller förfinas.
En stor del av Sveriges och Europas stadskärnor revs när brutalismen blev en dominant kraft under de vänsterradikala 1960- och 1970-talen. De europeiska städerna skulle byggas ut med förorter i stil med det svenska miljonprogrammet.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
