Jag är kritisk till svensk invandringspolitik. Den är ett misslyckande. Jag är också emot mångkultur eftersom sådana samhällen oftast slutar i inbördeskrig.
För ett år sedan samtalade jag med en ”god människa” som ägnat sig åt att hjälpa flyktingar. Rasismen anser hon vara det stora samhällsproblemet.
Så upptäckte hon att jag är emot den svenska invandringspolitiken och mångkulturen. I hennes ögon är den som är emot mångkultur automatiskt främlingsfientlig, vilket är detsamma som att vara rasist som i sin tur innebär att man är emot judar, vilket i sin tur innebär att man tycker att förintelsen under Andra världskriget var bra. Jag blev alldeles matt.
När hon sedan inte kunde uppfatta något främlingsfientligt eller rasistiskt hos mig, blev istället hennes förklaring att jag troligen var smygrasist. Innerst inne var jag nog för förintelsen ändå. När inte heller den ståndpunkten höll, förklarade hon att hon hade velat ge mig en chans att ta avstånd från rasismen, även om jag personligen inte var rasist. Avsvärjelsen skulle motarbeta andra rasister. Avbönen skulle göras i form av ett erkännande av invandringspolitiken.
Hennes cirkelresonemang visar på det intellektuella klimatet i Sverige. Den som inte är rasist, måste bevisa att han inte är rasist. Beviset görs genom att vara för invandringspolitiken, annars är man rasist.
Först efter femtio timmar av tålmodiga samtal kunde hon ta till sig att jag är emot den svenska invandringspolitiken och mångkulturen utifrån helt rationella skäl.
Dessa godhetsapostlar tror som nyfrälsta att de besitter all sanning. Trots att det tydligt framgick i våra samtal att jag var den som bäst kunde hantera fakta, så var hon förvissad om sina ords överlägsenhet på ett minimum av sakförhållanden.
Så började media berätta mer öppet om vad som sker. En professor sade i radion efter valet att kostnaden för invandringen ligger mellan 40–60 miljarder kronor per år, kanske ännu högre. I tidningarna stod det att det fanns indikationer på att tiggeriet kunde vara organiserat. Hennes häpnad var stor.
Jag lät det gå en tid för hennes själsliga matsmältnings välbefinnande, innan jag frågade hur hon såg på det hela. Hon svarade att hon hade trott på allt som stod i tidningarna och allt som sades i TV och radio. Jag slapp fler påhopp.
I alla tider har människor haft ett behov av att få kasta av sig sina brister. Det sker i bikten, i bönen eller som i Moseboken där all skuld lades på en syndabock. Det är reningsriter för att kunna växa som människa. Mobbning och förföljelse är en destruktiv ”quick fix” för att höja självkänslan. Som motvikt finns de rationella samtalen.
Ibland uppstår samhällssystem där baktalare får full frihet. De prisas om de anger andra för att inte vara goda kommunister eller inte ha den rätta tron eller kanske för att vara rasister. I de samhällena har de rationella samtalen upphört.
I Sverige möter vi dagligen dessa förtalare. I TV-soffor får de oemotsagda slänga sina skymfer omkring sig. För oförskämda människor finns numera alltid en plats ledig i det offentliga livet.
Antirasister verkar lida av ett stort kompensatoriskt behov, i förening med en outvecklad förmåga att kunna analysera. Denna säregna kombination förgiftar allt omkring dem.
Underkuvande samhällsstrukturer förtvinar alltid. Baktalarna kommer inte att ta ansvar, men de får en svår väg att gå när de måste angripa sina egna brister, helt enkelt att börja försöka utvecklas som människor.
