”De dödade min pappa framför mina ögon”

Bashar var en lång, reslig man med bruna ögon och välkammat hår, och var en populär man bland sina kristna vänner i staden Mosul. Han hade en fru som arbetade som lärarinna i den statliga skolan och två barn, en son och en dotter. Han var stolt över sin kristna tro, och oroad över radikaliseringen i de muslimska kretsarna.

Ett enkelt kors runt halsen vittnade om Bashars trostillhörighet, något som hade uppmärksammats i den lokala moskén. När Bashar stod på sin veranda på väg in genom dörren den 28 september 2008 sköts han ihjäl fast hans son, då tolv år gammal, klamrade sig fast vid hans sida. Halif såg hur mannen som dödade hans far höjde sitt vapen och siktade mot honom, men kulorna hade tagit slut. Man hade använt så mycket ammunition på Bashar att hans ben nästintill hade separerats från överkroppen.

– I mitt område dödade männen 12 personer den dagen, de dödade männen och sönerna. Man hade dödat mig också, men kulorna tog slut, säger Halif sakta och reser sig upp för att hämta vatten och fikon åt sällskapet i vardagsrummet.

Hans mamma kämpar mot tårarna och fyller i:

– I efterhand fick vi höra att det rådde lynchstämning i moskén innan de gav sig ut för att döda min man. Man hetsade på männen att gå ut och döda de kristna.

Den veckan allena dödades 36 kristna i området. Tårarna rinner nedför moderns kinder. Sedan makens död har hon aldrig fullt återhämtat sig. Tre gånger har man flyttat sedan dess. Någon hjälp från regeringen fick man aldrig, varken den irakiska eller kurdiska, istället blev det kyrkor som kom till familjens undsättning med mat och filtar. Mamman oroar sig för sina barns framtid och deras säkerhet, även om situationen har blivit betydligt bättre sedan de lyckats få tag på ett hus att hyra i Erbil. Hyran är dock dyr, och pengar är ett överhängande orosmoln. Mamman säger att hon många gånger har tvingats arbeta utan lön, men hon vet inte om det beror på att det helt enkelt saknas pengar eller om hon är diskriminerad för hennes familjs tro.