Den svenska poliskåren i sönderfall

Att vara polis i Sverige blir allt tuffare. Samtidigt som polisen utsätts för regelrätta attacker och bakhåll med stenkastning, beskjutning med fyrverkeri och en hänsynslös organiserad brottslighet, ökar kritiken i systemmedia där poliser utmålas som rasister när man publicerar signalement eller berättar vilka det är som begår övergrepp på festivaler. Många erfarna poliser väljer att säga upp sig, när de inte längre känner att de ges möjlighet att fullgöra det uppdrag de utbildat sig för – att göra gatorna trygga.

Låga löner, missnöje med högsta polisledningen och omorganisation till en enda samlad myndighet (i stället för som tidigare 21 polismyndigheter, Rikspolisstyrelsen och SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium), verkar också vara viktiga skäl till att poliser hoppar av.
Allt detta händer samtidigt som Polismyndigheten aviserat att den kommer att behöva anställa flera tusen nya poliser de närmaste åren.

Sverige har betydligt färre poliser per capita än de flesta länder i Europa. Förra året gick det 206 poliser på 100 000 invånare, vilket kan jämföras med topplandet Cypern som har över 600 poliser på 100 000 invånare. Bland de nordiska länderna har Sverige flest poliser per capita, men skillnaden är inte stor jämfört med Danmark och Island vars landytor är betydligt mindre än Sveriges. Det tar alltså ibland flera timmar för svenska poliser att förflytta sig inom sina distrikt. Sverige har dessutom mycket större problem med så kallade utanförskapsområden än Norge och Finland, som har det minsta antalet poliser av alla.

År 2015 hoppade rekordmånga poliser av – 832 anställda lämnade in sina polislegitimationer och tjänstevapen. Bara 646 nyutbildade aspiranter tillkom, vilket gav en nettominskning på 186 och innebar att antalet svenska poliser understeg den symboliskt viktiga siffran 20 000.