Skip to Content

Efter ett halvt sekel med vänsterliberala vindar så konsoliderar sig nu konservativa nationalister och vinner strider i land efter land. Näst på tur står kanske Sverige. I bild: Matteo Salvini (Italien), Jimmie Åkesson (Sverige), Viktor Orbán (Ungern), Marine Le Pen (Frankrike), Jussi Halla-aho (Finland) och Tom van Grieken (Belgien). Foto: Italiens inrikesministerium, News Oresund, EU2017EE Estonian Presidency, Marie-Lan Nguyen, Matti Matikainen, Hans Verreyt
OPINION: DAN AHLMARK

En motreaktion på kulturmarxismen kommer

PappersupplaganNya Tider v. 37

Ska de etablerade partierna reagera tillräckligt snabbt mot mass­invandring och kulturmarxism, eller är det andra aktörer som får ta över ledarskapet i svensk politik? Ju längre utvecklingen får fortgå, desto radikalare nödgas reaktionen bli, menar veckans debattör Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand.

Publicerad: 12 september, 2019, 18:12

  • Svenska

Läs även

Det är mycket troligt att dagens politiska kurs i Sverige så småningom kommer att leda till en omfattande kris. Frågan är hur reaktionerna på, och motståndet mot, denna utveckling kan växa fram. Vilka processer kan man observera i förloppet och hur är dessa förbundna med varandra? Vad blir resultatet?

Vi talar här om något som kan kal­las en processmodell med ett flertal steg vilka leder fram till några sannolika utfall. I detta fall gäller modellen framväxten av den nationalistiska rörelsen i vårt land. Vilken rörelse är då det? Ja, den omfattar främst de svenskar som önskar följande:

a) Stopp för massinvandringen och därefter en låg – helst meritbaserad – invandring.
b) Inget deltagande i ett federalt Europa med föga makt kvar hos nationalstaterna.
c) Eliminering av alla former av kulturmarxistisk ideologi i svensk politik, offentligt liv och förvaltning.

Inom dessa ramar ryms bland annat traditionellt konservativa/moderata och i viss mån även socialliberala och socialdemokratiska åsikter.
Följande frågor kan sägas beskriva de steg som på mikroplanet ofta återger en enskild persons beslutsgång, men viktigare – på makroplanet – behandlar de faser som större kollektiv successivt genomgår. Frågorna som dessa samlingar av människor funderar på och successivt tar ställning till är:

1. Vilken är den växande faran?
2. Vilka är motståndarna och vad vill de – egentligen?
3. Vilka tycker som jag? Kan vi göra något tillsammans?
4. Vad kan och bör vi göra?
5. Vilket är det bästa politiska programmet och vad leder det till?

Främst två stora krafter skapar i dag den utveckling som adresseras i frågeställningen: massinvandringen samt kulturmarxismens inverkan på svensk politik, kultur och allmänna liv.

Massinvandringen

Medborgarna börjar nu på allvar känna av massinvandringens konsekvenser, var­av vissa är rent fysiska. De utsätts för ökande grov brottslighet, ungdomar har i storstäderna allt större problem att få bostad, tjänster inom hälsovård och socialvård blir svårare att ta del av och arbetslösa får sämre möjligheter att få arbete. Sedan drabbas de skattebetalande medborgarna ekonomiskt genom att de förr eller senare får betala kostnaden för invandringen.

Eftersom medier och det offentliga Sverige döljer eller förminskar alla negativa konsekvenser av invandringen vet man inte riktigt vad den kostar. En finsk undersökning anger att livstidskostnaden för en somalisk invandrare är cirka tio miljoner kronor. Någon svensk analys anger lägre belopp. Demografiska konsekvenser av massinvandring, och därmed förknippad fruktan för framtiden, är andra skäl till människors oro.

Kulturmarxismen

Kulturmarxismen underblåser massinvandring till Europa och kulturmarxismens identitetspolitik skapar automatiskt politiska motsättningar mellan å ena sidan ”offren” – det vill säga invandrare som stöds – och å andra sidan invånarna i Sverige som fördöms. Då invandrarna i olika avseenden skiljer sig från svenskar genom etnicitet, religion och kultur kan identitetspolitiska motsättningar även uppstå utifrån de skillnaderna.

Men kulturmarxismens förödande inverkan på samhället sker främst genom dess allmänna inverkan på många plan: ideologiskt, kulturellt, språkligt och politiskt. Och svenskar känner av dess tryck på många områden. Värdegrunden och åsiktskorridoren är bara ett par företeel-ser som ingriper i individers liv och förbjuder individen att uttala sina åsikter.

Kulturmarxismens omvandling av värderingarna i samhället har drivit fram ett kulturkrig, som i dag är kallt. Ett varmt kulturkrig kal­las inbördeskrig. Många svenskar förstår att kulturmarxismens bakomliggande värderingar och syften är ett grundläggande hot mot det svenska samhället. Attityden till EU och överstatlighet blir snart en tredje kraft vid sidan av massinvandringen och kulturmarxismen.

De konsekvenser som direkt orsakas av de två krafterna, skapar hos allmänheten en förståelse för att och hur deras liv förändras – att en klar fara uppstått, och det leder ofta till stor oro och vilja att göra något åt saken. I förståelsen för detta sammanhang följer snart något annat.

Man får en förståelse för att vissa aktörer helt eller delvis stödjer kulturmarxismen och accepterar/driver på massinvandringen:
sjuklövern, massmedia, offentlig förvaltning, kultursektorn, NGO:er, EU, FN med flera. Genom massmedia och sjuklövern hålls fortfarande många medborgare ovetande om dagens faror, men alltfler inser dem nu.

Man ser att enskilda och grupper av svenska politiker, anställda i organisationer och kulturpersoner som man tidigare trodde värnade om Sverige, nu uppträder på ett – objektivt sett – fientligt vis mot landets medborgare. De börjar uppfattas som ansvariga för situationen. Det skapar en begynnande förståelse. Man förstår att motståndarna måste hindras i sitt agerande.

Nationens renässans

De slutliga konsekvenserna av massinvandringen kan visa sig vara att svenskar så småningom blir en minoritet av Sveriges befolkning och slutresultatet av kulturmarxismen är ett socialistiskt och auktoritärt samhälle. Denna insikt skapar hos allt fler medborgare ett sökande efter likasinnade eller allierade som vill hindra utvecklingen.

Det dagliga livet och internet ger mängder av kontakter med likasinnade som upprörs över angreppen på det svenska samhället (fas 3). Därigenom skapas nya gemenskaper och kollektiv, inklusive politiska partier, som önskar arbeta för en förändring. En effekt blir att svensken äntligen blir svensk – värdet av den egna nationen är plötsligt uppenbart.

Det beror inte bara på konfrontationen med utlänningar utan också på insikten att grupper av tidigare respekterade svenskar arbetar för förkastliga ändamål. Förutom att stödja kulturmarxismen och massinvandringen arbetar dessa dessutom för att överlämna beslutsrätten över Sverige till överstatliga organisationer. Deras framtidsvisioner i alla dessa avseenden gör dem allmänt till fiender.

Så allt fler svenskar inser äntligen värdet av Sverige som nation. Att vi har ett unikt samhälle, naturligtvis med en del brister – men ett land mycket värt att bevara. En ny nationell samhörighet växer fram i motsättning till svenskar med and­ra mål och invandrare som kommit i strid med svenskars vilja, vilket till exempel en folkomröstning skulle ha visat.

Genom framväxten av ett nytt konsensus, nya kollektiv och partier skapas successivt förutsättningar för gemenskap, samarbete och praktiska förutsättningar för att göra något som motverkar hotet. Mitt intryck är att de flesta svenskar i dag fortfarande befinner sig i den första fasen.

Partier som Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige har formulerat klara program som adresserar stora delar av problemen och snart var femte svensk tycks förstå problemen i grunden och är i fas 4. Medan ”moderata” lösningar inledningsvis alltid vinner så kommer sannolikt en alltmer försämrad situation i vårt land göra att radikala lösningar får fler och fler anhängare.

Frågan är om allianspartiernas hållning under de närmaste åren kommer att förändras tillräckligt snabbt och tillräckligt mycket genom att de inser faran från massinvandring och kulturmarxism, eller är det andra aktörer som får ta över ledarskapet i svensk politik?

Ju längre utvecklingen får gå, desto radikalare nödgas reaktionen bli varför det egentligen ligger i mer moderata politikers intresse att få till en ny färdriktning snart, om de inte vill se sig omsprungna av allt mer radikala nationalister.

Dan Ahlmark

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

”Barn, inte fru” kräver förbud mot ingiften

KRÖNIKAMånga läsare har nog uppmärksammat annonser där stiftelsen Plan International Sverige tar upp hedersförtryck i världen och skriver ”Vi kämpar för att ingen flicka ska tvingas gifta sig”. På deras hemsida kan man läsa att detta är den svenska delen av organisationen Plan International som är aktiv i 75 länder och att man kan bli fadder till en flicka någonstans i världen för att denna ska få utbildning och slippa bli bortgift som barn.

Riksrevisionen riktar återkommande kritik mot allvarliga brister i statsförvaltningen

ANALYSI sin årliga granskning av statsförvaltningens effektivitet återkommer påpekanden om allvarliga brister i hur de statliga myndigheterna styrs, bristande kontroll och stora brister i beslutsunderlag. Årets effektivitetsgranskning, som avser år 2020 och offentliggjordes den 4 juni, är inget undantag. Även i den ekonomiska revisionen riktas skarp kritik mot både regeringen och flera myndigheter, även i år avseende brister i styrning, uppföljning och kontroll.

Kan de verkligen vara så naiva?

OPINION: STEFAN TORSSELLMan häpnar över politikernas inkompetens. Deras oförmåga – eller är det ovilja? – att se enkla samband. Veckans debattör Stefan Torssell, författare till boken M/S Estonia: Svenska statens haveri, försöker att reda ut varför politikerna låtsas att problemen inte finns, och om de finns så ska man definitivt inte tala om dem, och om man talar om dem så måste man kal­la dem för ”utmaningar” och tala om dem med andra nypåhittade ord som bortförklarar själva grunden i problemet.

Systemmedias talande tystnad

LEDAREFör ett par veckor sedan rapporterade vi om de avslöjanden kring extremvänstern i Göteborg som gjorts av webb-tv-kanalen Exakt24. Nu har kanalens studio i Göteborg blivit attackerad av vänsterextremister som försöker skrämma dem till tystnad.

Dyra tungviktare med kort räckvidd

KRÖNIKASmåbilar är lätta, men inte med eldrift. Vi Bilägare testade nyligen fem små elbilar. De vägde i genomsnitt 1 569 kilo, deras batterier vägde genomsnittligt 280 kilo och räckte för 23,6 mils körning. Föga imponerande.

Gästledare: Erik Almqvist, Exakt24

GÄSTKRÖNIKA

Diktaturer tillåter kritik, men inte handling

DEBATTNär Exakt24 stängdes av på Youtube, så var det förstås väntat. Alternativ svensk media håller i rask takt på att rensas ut från plattformen. Mycket får dock ligga kvar på Youtube, även till synes radikala påståenden och ovårdade nedsättande uttalanden. Veckans debattör, samhällsdebattören och programledaren Magnus Stenlund, resonerar om varför vissa blir censurerade medan andra får vara kvar, och gör en talande jäm­förelse med hur Kinas myndigheter hanterar oppositionen.

Slopa fordonsskatt när fordonet står stilla och inte används

KRÖNIKA

Gå till arkivet

Send this to a friend