En majoritet av folket i Storbritannien har sagt sitt och vill att nationen lämnar EU. Folkomröstningen är en seger för demokratin och det hedrar David Cameron att han lät medborgarna säga sitt – även om han väl framförallt hade sina taktiska skäl. Här i landet säger den store demokraten Stefan Löfven att det var onödigt och ett stort misstag att låta britterna säga hur de vill ha det med nationens relation till den Europeiska unionen.
Det EU som Storbritannien gick med i är inte dagens EU. Samma gäller för Sverige!
Under årens lopp har de politiker och byråkrater som vill göra EU till ett Europas förenta stater metodiskt snickrat vidare på denna konstruktion utan att ha merparten av Europas medborgare med på det tåget. Tvärtom har folken fått stå vid sidan om och bara med undran och tilltagande irritation kunnat beskåda statsentusiasternas tåg tuffat på mot allt mer toppstyrning och kontroll från Bryssel av EU-medborgarnas göranden.
Medborgarna i Nordeuropa är hjärtligt trötta på att via enorma EU-avgifter bli mjölkade av Sydeuropas nationer, som visat alla tecken på att inte kunna hantera sina ekonomier.
I sin iver och rädsla för att låta medborgarna säga vad man vill med EU, har EU-topparna och deras svans runt om i Europa konsekvent avvisat folkomröstningar kring EU-politiken. Nedlåtande säger Stefan Löfven om sådana krav, att detta är ren populism! – av populus = folk. Det är just så politiker och byråkrater som försvarar sin egen maktfullkomlighet, viftar bort krav och önskan om större medborgarinflytande i EU-politiken. Samtidigt säger Stefan Löfven att EU ska vara medborgarnas EU! Paradoxalt och schizofrent.
Varje kris inom EU har lett till mera överstatlighet, trots att stora delar av EU:s medborgare är skeptiska till att EU utvecklas till Europas förenta stater. I Sverige är det bara 14 procent som är nöjda med EU:s utveckling. Många politiker och eurokrater har en annan uppfattning och eftersträvar mer central makt och kontroll, vilket ger dem mera möjligheter att driva sina projekt över huvudet på medborgarna. Folket är snarast något EU-topparna vill hålla borta från beslut inom EU, eftersom de, enligt politikerna, inte förstår sitt eget bästa.
När Sverige på 90-talet hamnade i ekonomiska svårigheter gjorde Socialdemokraterna en U-sväng och plötsligt skulle vi gå med i EU. Det skedde 1995 då EU redan förvandlats från att vara en marknad för handel till en union med bred politisk inriktning genom Maastrichtfördraget 1993. Införandet av valutaunionen och Euron är ett mycket starkt redskap för mera centralism. Förutsättningarna för en gemensam valuta är ökad central styrning och enhetlighet i hela EU. Med Eurokrisen har kraven på detta bara ökat.
År 2008 hade vi åter stora ekonomiska problem på världsmarknadsnivå. Inom EU kom nya krav på centraliseringsåtgärder med mera befogenheter för Europeiska centralbanken och Kommissionen. Lissabonfördraget är en slags konstitution för EU. Den ger EU exklusiva befogenheter till exempel kring lagstiftning som överskrider nationella nivåer, att ingå internationella avtal, med mera.
Genomgående har EU-topparna manipulerat medborgarna för att få igenom sin politik. I de flesta medlemsländer är detta inga större problem. Det har de nationella politikerna hand om genom att själva fatta besluten utan att fråga folket. I några länder är det inte lika enkelt, som till exempel Danmark och Irland som måste ha folkomröstningar om det nationella parlamentet ska avhända sig befogenheter till EU. Men röstar folket fel fortsätter man med omröstningar tills politikerna får som de vill. I Irland fick medborgarna gå till valurnorna tre gånger innan de röstade som EU ville om Nicefördraget. I Danmark två gånger, liksom i Nederländerna och Frankrike kring Lissabonfördraget.
Nu är det kris igen, framförallt vad gäller migrationsströmmarna. Då kommer nya krav på överstatlighet. Ledande politiker vill ha en ”EU-polis”, som mot ett medlemslands vilja kan agera inom detta lands gränser, om Kommissionen tycker att de inte sköter sig.
Det är just existensen av ett politiskt EU, till skillnad mot EG, som var en organisation för gränsöverskridande handel Europas länder emellan, som är den främsta orsaken till kraven på mera överstatlighet. Detta är en utveckling över huvudet på medborgarna, och just det som kritikerna redan på 90-talet varnade för. Med varje kris tycks vi allt snabbare närma oss ett Europas förenta stater. Frågan är om EU-politikerna förstår vinken från Storbritannien eller om de hallstarrigt kommer att snickra vidare på sitt överstatliga projekt?
Från början var alltså EU ett projekt för handelsavtal och inte ett nytt statsbyggande. Om EU-politikerna vill ha kvar ett EU, får de omgående lägga om politiken i riktning mot att samarbetet gäller fri handel mellan Europas nationer. Ett första litet steg på den vägen är att snabbt genomföra det avtal som Cameron förhandlade fram med Kommissionen och att detta då kommer att gälla för alla medlemsländer. Även svenska medborgare bör få säga sitt om vad man tycker om EU:s utveckling på väg mot en superstat för större delen av Europa.