Gula västarna jämförs ibland med 68-revolten. Det finns likheter i att det är en rörelse som engagerar en stor del av samhället och riktar sig mot ett cementerat system, men skillnaderna är också stora. Den största är, som jag ser det, att det för 40 år sedan handlade om en kamp mellan generationer och deras respektive system.
Det gamla systemet var auktoritärt och byggde på tradition där de äldre visste bäst och gjorde saker som man alltid gjort. De snabba tekniska landvinningarna gjorde att detta inte längre stämde och öppnade upp en ny värld som de unga förstod bättre och ville kunna nyttja fullt ut, fast de saknade mycket av den äldre generationens visdom. Resultatet blev därefter – blandat.
I dag är skiljelinjerna helt annorlunda. Alla generationer är med i protesterna. Men liksom då förstår inte dagens etablissemang vad det är demonstranterna egentligen vill. Det är många olika grupper och intressen, de uttalade kraven spretar. Vissa grupper försöker kapa protesterna för egna syften, men det har inte gått. Frankrike är känt för sina protester och strejker, men det här är annorlunda.
Min uppfattning är att folket helt enkelt har fått nog av att bli trampade på. Precis som i Sverige har de en media som inte står på folkets sida, utan som tagit på sig ett skenheligt uppdrag att forma samhället och ”utbilda” publiken genom att vinkla verkligheten och plantera underförstådda förmaningar och pekpinnar enligt principen ”de förstår inte sitt eget bästa”. Politikerna tror att det räcker att slänga ett köttben åt folket då och då, medan de rika bara blir rikare och tryggheten och välfärden urholkas för resten.
Emmanuel Macron gör detta övertydligt. Han är en finanselitens förtrogne, under hans styre har folket fått bära ännu större pålagor medan den lilla klick som redan har allt de behöver har fått ännu mer. Den extra bensinskatten fick bägaren att rinna över. I detta nummer redogör Nya Tiders Frankrikekorrespondent Filip Johansson för hur Macron dök upp i politiken från ingenstans, efter en mycket framgångsrik karriär i den ökända Rothschildbanken.
Vi har sett samma tendenser i Sverige, trots att Sverige varit ett land som var bäst i världen på att bygga upp ett folkhem som var till för alla – hög som låg. Välfärden monteras målmedvetet ned så att alla ska tvingas köpa till exempel sjukförsäkring, något som var otänkbart för bara 20 år sedan men som en stor del av företagen i dag bekostar för de egna anställda. Det blir allt större skillnad mellan de som har pengar och de som inte har det. Och ju större skillnaderna blir, desto mindre andel av befolkningen är det som tillhör de privilegierade.
Detta kan inte politikerna förstå. De tillhör inte det vanliga folket, på dem går det ingen nöd. Och för säkerhets skull höjer de riksdagslönerna lite extra då och då. Detta samtidigt som Stefan Löfven talar om att lösningen på massinvandringen av outbildade människor från tredje världen är att uppfinna enkla ”jobb” som att häfta papper eller stå vid kopiatorn och kopiera.
Jag har sett vad detta leder till under mina besök i Sydafrika. De rika måste till slut låsa in sig bakom murar, grindar och taggtråd, för de fattiga har så eländiga liv att de är beredda att riskera allt. Ändå vill de rika inte göra sig av med systemet, för de har ju billiga städare, trädgårdsmästare, barnpassare och så vidare. För tydlighetens skull vill jag tillägga att det bland de rika i Sydafrika i dag finns fler svarta än vita.
Det handlar dock inte uteslutande om pengar och välstånd. I Frankrike fanns en gång paroller om jämlikhet och broderskap, något som klingar allt mer ihåligt. Den lilla styrande klicken – och då menar jag inte främst inom politiken utan inom finans och storföretag – är inte bara oförmögen eller ointresserad av att förstå hur det är att inte ha råd att gå till tandläkaren eller att försöka ha hand om barnen samtidigt som man försöker jobba extra hemifrån. De styrs av helt andra värderingar.
Som exempel vill jag ta en undersökning från Nederländerna. Av de tillfrågade politikerna beskrev sig 87 procent som ”innovativ, frihetsälskande, internationellt orienterad”. Samtidigt beskrev 89 procent av samma politiker landets väljare med orden ”traditionella, nationella och konservativa”. Politikerna tror sig vara de upplysta som ska leda ett bakåtsträvande, okunnigt folk.
Människor över hela Europa är less på en ”demokrati” där politikerna inte representerar folkets värderingar. Det är vad protesterna handlar om och det är därför de inte tar slut så lätt.
Ingen personifierar detta så väl som Macron. Han har aldrig brytt sig om hur vanligt folk har det, men nu när klockan klämtar och hans politiska överlevnad hänger på att han sätter sig in i det, så är han oförmögen att förstå varför folk är arga. Systemet har ju funkat så bra för honom, så vad klagar folk på?
Frågan gäller i förlängningen om det är folkmajoriteten som ska styra jorden eller en liten klick med en helt egen agenda.
