Jag kände honom, och jag beundrade honom stort. Så sade Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair om en av de värsta diktatorer världen haft in på 2000-talet. Det handlar alltså om Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul Aziz, som avled den 23 januari, och som ledde ett land som även enligt muslimska mått klassas som extremt. Enligt Blair moderniserade han sitt land ”tålmodig och skicklig”. Man skulle nog kunna lägga ganska stor betoning på tålmodigt.
I ärlighetens namn blev jag faktiskt nyligen upplyst om att Saudiarabien visst tagit ett steg mot att låta kvinnor köra bil. I vissa områden under vissa tider och med särskilt tillstånd är det numera tillåtet. Låt gå för att den kvinna som kämpat för kvinnors rätt att köra bil fängslats – men ändå! Vilken tålmodig modernisering!
För att inte tala om hur kungen ”stärkt förståelsen mellan religioner”, enligt sittande premiärminister David Cameron. Den amerikanske förre försvarsministern Chuck Hagel lade till att Abdullah var ”en kraftfull röst för tolerans, modernisering och fred”.
Har de missat att det är dödsstraff att avfalla från islam i Saudiarabien och att kyrkor är förbjudna? Och att Saudiarabien är den mest pådrivande kraften bakom dagens blodiga konflikt mellan olika shia- och sunnigrupper i regionen?
Självklart vet de det, men det finns saker som är viktigare för dem. I Blairs citat finns förklaringen till varför den saudiske kungen var en ”god” diktator till skillnad från de ”onda” diktatorer som ska störtas till priset av hundratusentals döda civila. ”Trots de turbulenta händelserna i regionen omkring honom förblev han en stabil och sansad allierad”, förklarade Blair. Syriens president Bashar Assad är till exempel ”ond”, trots att olika religioner levt i fred sida vid sida i hans land och kvinnor haft västerländska rättigheter. Hans ”brott” består i att han inte velat rätta in sig i ledet och vara en ”stabil och sansad allierad”.
Ja, enligt Internationella valutafondens direktör Christine Lagarde var kung Abdullah till och med en ”stark förkämpe för kvinnor”, även om han var en ”diskret” sådan. Ska man skratta eller gråta?
Visselblåsaren Glen Greenwald kommenterade syrligt jippot med att ”Storbritannien beordrar flaggor på halv stång för kung Abdullah. I morgon går de tillbaka till att läxa upp världen om demokrati.”
De krig som USA och andra västländer dragit igång med hjälp av sin ”goda allierade” Saudiarabien drabbar oss i Sverige direkt genom att öka invandringsströmmarna ytterligare. Ofta handlar det om sunnimuslimer som efter att ha radikaliserats i moskéer sponsrade av just Saudiarabien inte bara är ointresserade av att integrera sig i ett västsamhälle, utan tvärtom vill göra om det efter egna ideal – med vapen i hand om så behövs.
Hyckleriet är dock kanske ännu värre på hemmaplan. Sverige har så klart ingen skyldighet ta emot alla dem som flyr från Natos krig, lika lite som vi ska deltaga i dem. Visst kan vi hjälpa utsatta, men i så fall i närområdet. I stället har invandringen till Sverige hela tiden ökat och slog med alliansregeringen nya dystra rekord. 100 000 asylsökande väntas komma till Sverige 2015, med den anhöriginvandring detta brukar generera blir summan långt över det dubbla.
Nu när alliansen förlorat sin regeringsställning låtsas man ha ändrat sig om invandringen. I december gick Kristdemokraterna ut med att man borde sänka bidragen till nyanlända invandrare och den stora knäckfrågan – temporära uppehållstillstånd i stället för permanenta. Den 30 januari släppte även Folkpartiet en försöksballong om att börja diskutera volymer, tidigare en tabubelagd fråga.
Det går så klart jättebra när man genom Decemberöverenskommelsen lovat att inte rösta mot regeringens invandringspolitik, som styrs av extremisterna i Miljöpartiet. När man får möjlighet att påverka politiken igen om något år kommer förslagen att vara bortglömda.
Hur många kommer att gå på hyckleriet den här gången?
