Bråket började med en artikel i SVT Kultur den 30 oktober, där journalisten Katarina Andersson utmålade det som ett stort problem att så många av Sveriges Radios utrikeskorrespondenter är ”vita med helsvenska namn”. När hon frågade Ekots avgående utrikeschef Per Eurenius varför det är så svårt att ”fixa mångfalden inom just korrekåren”, svarade Eurenius:
– Korrarna är en elitpluton. Såklart finns det många anställda på Ekot med mångfaldsbakgrund, men andelen som har nått en så pass hög nivå när det gäller radiojournalistik är liten än så länge.
I en grupp på Facebook som är stängd för allmänheten svallade känslorna heta mellan olika SR-journalister efter artikeln. Vissa av de vita korrarna var upprörda över kritiken.
”För egen del avvisar jag helt kritiken med att Jag har för fan jobbat mig till att bli korre”, skriver utrikesreportern Alice Petrén.
David Carlqvist, Sveriges Radios korrespondent i Kina, pekar på de praktiska problemen med rasklassificering när det gäller att avgöra ”vem som faktiskt skulle kvala in som en mångfaldsanställd”.
”Räknas en vit latinamerikan i samma kategori som en med mörkare hy? Och hur mäter man det – gentemot en slags vithetsskala?”, frågar Carlqvist.
Ekonomikorrespondenten Staffan Sonning påpekar i tråden att SR redan tillämpar raskvotering vid anställningar. Sonning stöder dessa åtgärder, men menar att man inte kan räkna med att omedelbart kvoteras in till de mest prestigefulla jobben bara för att man har rätt hudfärg.
”Ge er nu! Ta reda på hur många som har fått företrädesrätt till anställningar de senaste åren med motivet etnisk mångfald… Det pågår ett jätteprojekt. Men måste verkligen alla genast bli utrikeskorrespondenter?”
”Ont i magen”
Pablo Dalence, en av få fast anställda på Ekot med invandrarbakgrund, skriver i tråden att ”jag får ont i magen av allt jag läser” och ifrågasätter att de vita kollegorna skulle vara mer kompetenta.
”Det låter som det är just vi med mångfaldsbakgrund som inte håller måttet. Om det nu är på det sättet undrar jag vad företagsledningen har för strategi för att vi ska kunna bli lika duktiga som övriga anställda med icke mångfaldsbakgrund?”
Även Ametist Azordegan, programledare, känner att hennes mångfaldsbakgrund inte uppskattas tillräckligt.
”Det största problemet är att mångfald uppenbarligen (av denna tråd att döma) ses som ett problem snarare än en tillgång. Märkligt. Mycket märkligt”.
Stjärnreportern och vänsteraktivisten Cecilia Uddén, som rapporterar från Mellanöstern, ansluter sig till uppfattningen att kårens rassammansättning måste ändras eftersom ”denna elitplutons referensramar i Sverige faktiskt inte är representiva (längre)”.
– Det bekymrar mig mycket om folk inte håller med om att detta är ett problem, sade Cecilia Uddén då SVT Kultur uppmärksammade den slutna Facebooktråden.
Mer raskvotering på gång
I början av 2014 fick alla chefer på Sveriges Radio order om att ta större ansvar för ”mångfaldsarbetet”, uppger SVT Kultur.
– Vi har börjat jobba efter nya principer. Vi har inte nått målet när det gäller korrespondentkåren, men jag är övertygad om att vi kommer dit, säger den avgående utrikeschefen Per Eurenius.
I enlighet med principen att prioritera personer med rätt hudfärg har SR under året gett två chefstjänster och en redaktörstjänst till Rouzbeh Djalaie, Silan Diljen och Josef el Mahdi. ”Ungkorretjänsten”, en mobil utrikestjänst, gick till P3:s Paloma Vangpreecha, berättar Eurenius.
Peter O Nilsson är chef för kulturområdet på Sveriges Radio och den som står bakom SR:s senaste mångfaldsutredning. Nilsson menar att man ”inte kan förändra allt på två år”, men i en intervju i branschtidningen Journalisten säger han att man ska vidta åtgärder för att öka antalet anställda med ”mångfaldsbakgrund” på prestigefyllda poster så snabbt som möjligt – även om man är tvungen att göra avkall på de anställdas yrkeskompetens.
– Man behöver vikta kompetensen och måste acceptera att de vi rekryterar kan ha lägre kompetens på vissa traditionella områden, säger Nilsson.
Peter O Nilsson vill inte öppet förespråka rasdiskriminering utan hänvisar istället till ”språkkunskaper och till exempel andra socioekonomiska eller geografiska perspektiv”. När Journalisten påpekar att bråket startade ”med ett foto av SR:s utrikeskorrar där man ser att det är många som har samma bakgrund” blir kulturchefen dock mer öppen med att reportrarnas hudfärg och uttal är det viktiga.
– Ja, vi behöver låta och se ut som Sverige låter och ser ut. Lyssnarna ska kunna känna igen sig i det vi säger och i vilka vi är, säger Nilsson, som samtidigt klargör att ifall endast svenskar söker sig till vissa jobb måste man aktivt leta efter personer med rätt etnisk bakgrund.
– Det tar längre tid, och ibland väldigt mycket längre tid. Men om man vid en rekrytering bara får sökande som heter Kalle, då har man misslyckats, säger Nilsson.
I en kommentar till artikeln skriver Staffan Sonning, en av de journalister som deltog i Facebooktråden, att ”hela grunden är en photoshoppad bild med korrar från för två år sedan”. Sonning tycks inte ha några invändningar mot den pågående rasdiskrimineringen mot vita, men skriver: ”Det skulle ju inte funka med en bild på hur det ser ut i dag, två år senare: ’På två år, har andelen korrar med mångfaldskompetens bara ökat från noll till tio procent, är inte det en fruktansvärd skandal’. Tror inte det va?”
SVT:s korrespondentnätverk består av åtta fasta korrar och tre frilansar. Av dessa har två en annan bakgrund än svensk.
