Joanna Ljunggren
är presschef för Pride. Hon vägrar att svara på frågor och hänvisar till ett policybeslut om att inte uttala sig för “rasister” som sverigedemokrater och Nya Tider – eller med andra ord, att inte uttala sig för medier som kan komma med kritiska frågor.

Det finns mycket att kritisera när det gäller den så kallade HBTQ-rörelsen i allmänhet och ”Stockholm Pride” i synnerhet. Svenska massmedier behandlar dock rörelsen med silkesvantar. Sådant som borde vara praktskandaler och genomlysas på bästa sändningstid kritiseras endast av alternativa medier.

Således kan 7-Eleven vara ”stolt huvudsponsor” till ett evenemang där man för samman sexuellt osäkra ungdomar ner till 13 år med vuxna homosexuella upp till 29 år och ger dem gemensam undervisning i BDSM-sex (bondage och sadomasochism). Den organisation som intygar att detta är en bra idé försvarade ända fram till 1980-talet pedofili och ville göra sex mellan vuxna och barn lagligt. Den har aldrig gjort upp med sitt förflutna. Inte bara 7-Eleven utan bland andra Naturskyddsföreningen, Finansinspektionen, Svenska kyrkan och Försvarsmakten – för att nämna ett fåtal – deltar glatt i spektaklet.

Kommentar: HBTQ-rörelsen ”höjd över varje misstanke”

DET ÄR MÄRKLIGT att en rörelse där det finns så mycket att kritisera – även saker som borde bekymra HBTQ-rörelsen själv och deras apologeter – i så hög grad kan slippa undan kritik. De enstaka, halvhjärtade försök som görs inom etablissemangsmedia kommer uteslutande från personer som själva är bögar eller lesbiska, exempelvis Alexander Letics försök nu i april att berätta om hur det på Internets bögforum är så att 14-åriga killar får många fler snuskiga förslag från äldre män än 20-åringar får.

På det hela taget är massmedierna närmast osannolikt undfallande. Den ena skandalen efter den andra får väldigt liten uppmärksamhet och tystas i många fall ner helt.

På så vis har exempelvis RFSL kunnat rentvätta sin smutsiga historia, där bland annat ledande företrädare och minst två av organisationens ordförande förespråkat pedofili, utan att någonsin behöva göra upp med sitt förflutna. När den ene av dessa pedofilförespråkare fick invigningstala på Pride 2011 var det varken Aftonbladet, Expressen, DN eller SvD med sina jämförelsevis enorma resurser som avslöjade det, utan den alternativa nättidningen Fria Tider. När DN kort dessförinnan intervjuade honom i en hyllningsartikel fick den pedofiliförespråkande RFSL-profilen istället fritt ljuga sig fri från kontroversen utan att ifrågasättas.

Johanna Hajnos ska hålla föredrag om “shibari”, avancerade sexlekar med rep, för ungdomar ner till 13. Hon vill inte berätta varför utan hänvisar till presschefen Joanna Ljunggren.

Om vi tänker oss en organisation avsedd att främja heterosexuella relationer och hylla ”heteronormen” – är det någon som tror att denna hade sluppit undan kritik om den fört samman 29-åriga män och flickor ner till 13 års ålder och undervisat dem gemensamt i BDSM-sex? Om vi dessutom ponerar att den 27-årige ordföranden för den organisation som ansvarade för 13-åringarnas säkerhet så sent som för några år sedan hade dömts för sexuella övergrepp på, just, en 13-åring – hade det då tystats ned av massmedierna? Hade ingen ifrågasatt om denna organisation verkligen var lämpad att hålla i ett sådant evenemang?

Knappast. Det är således ett faktum att etablissemangsmedierna inte gör sitt jobb när det gäller HBTQ-rörelsen och Pride – de behandlas med silkesvantar och slipper den granskning som andra sociala rörelser – i synnerhet politiskt inkorrekta sådana – utsätts för. Nya Tider kommer därför även fortsättningsvis att göra sitt bästa för att väga upp gammelmedias brister.