Solidaritet – ett ord med dubbelmoraliska bottnar

Sedan slutet av 1960-talet, då den så kallade 68-vänstern började skapa sin maktbas i det svenska samhället, var det ofta ett ord som ständigt återkom, nämligen ”solidaritet”. Det handlade om solidaritet med socialt utslagna, solidaritet inom arbetarklassen och så vidare, men än mer kom allting att handla om så kallad internationell solidaritet. I det lilla landet uppe i norr engagerade sig människor för människor i tredje världen, demonstrerade mot Vietnamkriget, men stöttade också aktivt de blodtörstiga kommunisterna i Kambodja, allt i just solidaritetens namn. Även om ingen idag med stolthet skulle våga framträda och kunna försvara stödet för Pol Pot eller Mao Zedong, så har begreppet solidaritet fortfarande levt kvar, kanske inte så mycket som retorisk fras, men som praktisk handling, det vill säga solidaritet med andra, men knappast med oss själva, det egna folket. Ordet har kommit att få en klang av cyniskt dubbelmoraliska bottnar.

Denna omvända slags solidaritet, som egentligen borde översättas till folkförräderi, yttrar sig på flera sätt. Exempelvis har många organisationer inom funktionshinderrörelsen en historia av att sedan 1970-talet investera pengar i det ena biståndsprojektet efter det andra i länder som är både etniskt och kulturellt olika våra, medan man fortfarande, snart 30 år efter baltstaternas självständighet knappt vet något om dessa länder, trots att de bara ligger ett stenkast bort på andra sidan Östersjön Vi ser också den dubbelmoraliska formen av solidaritet i viljan att upplåta hela vårt land för jordens alla etniskt främmande lycksökare, viljan att ge bort pengar i så kallat bistånd till misskötta, främmande länder istället för att investera skattemedlen för det egna folkets väl. Andra exempel är solidariteten med så kallade ensamkommande ungdomar som får förtur till jobb i svenska kommuner, papperslösa som inte har minsta rätt att befinna sig i vårt land men likväl får gratis sjukvård, med mera.