Huvudådran inom science fiction är såklart prosaverken. Romaner och noveller. Heinlein, Asimov och Clarke skrev aldrig dikter. De blev kända för att ha skildrat framtiden i rättframma (om än fiktiva) prosaberättelser.
Men ”sf i diktform”, sf som poesi och lyrik, är trots allt en inte helt ovanlig konstform, särskilt inte i Sverige. Martinsons Aniara är typexemplet. Vidare kan man nämna dessa verk inom svensk sf-dikt, verk med någon form av substans och ”verkshöjd”: Bertil Mårtenssons Vakthundarna, Sven-Christer Swahns Skeppsbrutna i tiden och Kjell Borgströms Den suckande tungan.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.