Sydafrika: Nya Tider intervjuar Frihetsfronten

Nya Tider har tidigare i flera artiklar upp de brutala farmattacker som gjort Sydafrikas vita jordägare till en av de mest våldsutsatta grupperna på jorden. Många av angreppen tycks vara motiverade av rent rashat, andra visar tecken på att vara politiskt motiverade och utförda av män med militära kunskaper. Den 18 april angreps exempelvis familjen Van Rooyen i KwaZulu-Natal av mellan tolv och femton män beväpnade med automatkarbiner. Två män i familjen dödades i attacken och en skadades. Likväl är regeringspartiets och polisens officiella linje att det uteslutande rör sig om ”vanliga” mord.

Denna bild bekräftas av de båda ”Dr Pieter” som leder Frihetsfronten: partiledaren doktor Pieter Mulder, tidigare bland annat vice jordbruksminister 2009- 2014, och doktor Pieter Groenewald, gruppledare och ledamot i parlamentets polisutskott.

I skrivande stund driver Mulder främst frågan om den rasism mot vita som ständigt uppvisas på universiteten, på gatorna och ända upp i parlamentet. Groenewald bedriver ett energiskt arbete för att få till stånd en utrensning av kriminella från den ökänt korrumperade poliskåren.

Farmattackernas brutalitet, misstankarna om att de är organiserade av en eller flera grupper med rasistiska och politiska motiv, och naturligtvis det faktum att de mestadels drabbar just den minoritetsgrupp som Frihetsfronten gjort sig till talesmän för, gör dem till en viktig fråga för partiet. Hittills har dock alla försök att få till stånd en ordentlig utredning av motiven bakom farmattackerna varit fruktlösa. Den forskning som gjorts beskriver Groenewald som ”farsartad”, endast inriktad på att visa att vita utsätts på grund av ”sociopolitiska problem” vilket på sin höjd är den ena sidan av myntet.

− Vi tror, och vi hoppas kunna bevisa ifall ordentlig forskning genomförs, att brutaliteten i farmattackerna är tecken på, vad ska man säga, hat och politisk motivation. Vid normal kriminalitet går brottslingarna in, tar vad de vill ha, och ger sig därifrån snarast möjligt. En stor del av farmattackerna följer ett helt annat mönster, säger Groenewald.

Mulder inflikar att det är tydligt att regeringspartiet ANC skyller på vad som helst utom de verkliga orsakerna. Allra helst på vit rasism, trots att de svarta arbetarna på farmen så klart också far illa när den som driver farmen mördas.

− I debatterna hävdar ANC fortfarande att det handlar om dåliga relationer mellan farmarna och farmarbetarna, att de behandlas illa och så vidare. Men den forskning som trots allt bedrivits visar att det bara är i två procent av fallen som farmaren ens känner angriparen. I resten av fallen kom de utifrån, säger Mulder.

Minoritetsparti

Frihetsfronten (Freedom Front Plus, FF+) hymlar inte med att man i första hand ser efter de vita minoriteternas intressen, även om man genom sin politik även säger sig gagna andra minoriteter som till exempel san-folket, tidigare kallade bushmän. Detta till skillnad från det största oppositionspartiet Democratic Alliance (DA) som en stor del av de vita väljarna röstat på men som under de senaste åren har satsat hårt på att attrahera svarta väljare och numera också har en svart partiledare.

− Om vi tittar på Sydafrika så tenderar människor att rösta mer eller mindre efter sin etniska grupp. Det finns en stor svart medelklass där DA får en del röster, men om vi tittar på det senaste valet fick de 22 procent mot ANC:s 62 procent. Vi har ett proportionellt valsystem, så 62 procent är praktiskt taget en enpartistat, säger Mulder.

Mulders åsikt är att DA:s linje, där man för att tilltala svarta väljare lagt sig allt närmare ANC:s linje i viktiga frågor som positiv särbehandling och ”landreformer” – mer eller mindre påtvingad omfördelning av mark från vita till svarta – kommer att sluta med att man är ”ingenting för någon” snarare än ”allt för alla”.

− För att tilltala den svarta målgruppen måste DA vara minst lika mycket för positiv särbehandling och landreformer som ANC. Vilket de i dag också blivit. Vi är hellre ärliga mot väljarna och säger att vi som parti ser efter minoriteternas intressen, medvetna om att de inte är någon majoritet, men då vet alla i den gruppen att vi kommer att kämpa för deras intressen.

DA:s röstfiske fyller dock en viktig funktion, menar Mulder. Han hoppas att DA tillsammans med FF+, Inkatha (IFP, som främst företräder zulufolkets intressen) och andra småpartier ska kunna få ner ANC och deras stödpartier under 50 procent så att man kommer ifrån ”enpartistaten” och börjar med koalitionsstyren, där afrikanderna och andra minoriteter förhoppningsvis kan bli tryggare. Och även för att avvärja mardrömsscenariot att ANC under en radikal ledning får två tredjedelar av rösterna, vilket skulle göra det möjligt för dem att ändra i grundlagen, eller till och med 75 procent som krävs för att ändra vissa grundläggande delar av densamma. Redan i dag hade ANC kunnat uppnå 68,5 procent om de – som partiets radikala falang vill – hade slagit ihop sina påsar med det svarta socialistpartiet Economic Freedom Fighters (EFF), som bröt sig ur ANC 2013 och fick 6,3 procent i sitt första val.

Hotande radikalisering

Hotet om en radikalisering av regeringspartiet kommer främst från den yngre partikadern, menar Mulder och Groenewald. I parlamentet har de sett oroande tendenser.

− De är betydligt mer arroganta än de äldre. När vi säger att grundlagen sätter gränser för vad de får göra, säger de ”vi har majoriteten, vi ska ändra på det”. Attityden och stämningen i parlamentet har ändrats drastiskt och blivit mer fientlig, i synnerhet sedan EFF kom in. De är ju öppna med det, de säger ”vi vill inte ha er här, och vi kommer att ta er mark”, berättar Groenewald.