Verkligheten bakom den bombastiska krigshetsen: Storbritanniens militär – en skugga av sin forna storhet

Krigshetsen från politiska och militära toppar i Väst är exempellös under vår livstid. Inte ens åren innan andra världskriget lät det så här, snarare tvärtom. Inte bara underblåser västliga ledare krig i bland annat Ukraina och Mellanöstern, genom att ge stöd utan vilket de krigförande hade varit tvungna att sluta strida, utan de talar nu närmast dagligen om att Europas befolkningar måste förbereda sig på krig. Vi har hört det i vårt eget land och grannar som Norge, där man inte bara förbereder att rekvirera egendom, utan Norges försvarschef Eirik Kristoffersen angav till och med ett tidsfönster för krig mot Ryssland till mellan ett och tre år. Många européer har chockats över dessa uttalanden och ett exempel är Storbritannien, där försvarsminister Grant Shapps i januari gick ut och sade att den yngre delen av befolkningen måste förbereda sig på tvångsmobilisering. Inte bara om det blir krig mot Ryssland, utan även som en förberedelse för den eventualiteten – något som i praktiken kan ske när som helst. Shapps antydde även i ett annat tal att Storbritannien om fem år kan vara inblandat i konflikter på flera fronter, inklusive Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea.

Denna typ av krigshetsande retorik kan antas bygga på att länderna ifråga står starka i dagsläget, speciellt som de samtidigt anser sig ha råd att ge bort rekordmängder med militär materiel till Ukraina och delvis också till Israel. Sanningen är dock den rakt motsatta, så till den grad att det är tveksamt att de ens kan utkämpa något större krig, än mindre så med motvilliga värnpliktiga. Det sista är en lika viktig som förbisedd realitet och vi kommer i denna analys att titta närmare på exemplet Storbritannien.