Sveriges nedgång har sammanfallit med framväxten av vad som kan kallas maternalistisk omsorgsideologi. Positiv och hänsynsfull omsorg är naturligtvis viktig, såsom i den praktiska behandlingen av människor inom hälsovårdssektorn och offentliga omvårdnadsaktiviteter, till exempel äldrevården. Patienter och äldre bör ju bemötas med stor vänlighet och hög omtanke. Men den kollektivistiska omsorgsideologin är något helt annat. Det är en del av vänsterns människosyn, där individer ses som mindre förmögna till personligt ansvar och betraktas vara i stort behov av hjälp i många avseenden.
I denna ideologi uppförstoras och förstärks det mänskliga behovet av trygghet i syfte att motivera långtgående kollektiva sociala system. Människor ses som minderåriga barn, i stort behov av statens omvårdnad, hjälp och stöd. De anses inte kunna klara många uppgifter själva, utan dessa ska skötas av det offentliga. Människor vänjs utifrån socialdemokratisk ideologi vid att staten tar hand om dem, vilket kan få väsentliga konsekvenser för deras beteende.
Snällismens lägre krav på medborgare, från skolan och framåt, kan också försämra människors vilja att arbeta och prestera, vilket drabbar hela samhället. Samtidigt kan omsorgsideologin användas för andra politiska syften, som när den började användas som motiv att importera väljare genom en ohejdad invandring av personer som är eller anses vara oförmögna att ta hand om sig själva och som ska betjänas och försörjas.
Det politiska intrånget på människors beslutande funktion har förekommit ända sedan den svenska välfärdsstaten upprättades. Men man kan numera efter socialismens fall se den maternalistiska omsorgsideologin som främst inspirerad av en politiskt betonad feminism med dess inslag av kulturmarxism.
Traditionella samhällsnormer är inget som respekteras av denna typ av feminism, och den ser naturliga samhällsstrukturer som orsaker till orättvisor. Den radikala feminismen hävdar att könen är så gott som lika i alla avseenden förutom de rent fysiska, och de skillnader vi observerar är bara resultatet av kulturell indoktrinering. Man hävdar därför, att kön huvudsakligen är en social konstruktion. Forskningen visar dock att det är en helt felaktig slutsats, eftersom män och kvinnor på gruppnivå visar på distinkta skillnader i sina preferenser och beteenden. Barn är inte oskrivna blad när de föds (se till exempel Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, Fri tanke, 2020).
Den radikala feminismen har haft stora framgångar, bland annat genom sitt arbete att ändra könstillhörigheten på chefer inom i första hand den offentliga sektorn. Tillsättning av högre chefer i denna baseras inte längre på jämlikhet – det vill säga att den lämpligaste och mest meriterade personen tillsätts oavsett kön – utan kriteriet är numera så kallad jämställdhet, vilket idag praktiskt sett innebär att bäst meriter inte längre är avgörande. Könstillhörigheten väger tyngre och kvinnlig ledningspersonal ska nu vara minst lika många som männen. Det har naturligtvis inneburit att kvinnor ryckt fram på bred front. Beträffande sådana viktiga positioner som generaldirektörer och höga chefer inom den offentliga sektorn har kvinnor numera en övervikt.
Den ovan relaterade forskningen avseende skillnader mellan könen på gruppnivå observerar naturligtvis att varje individ har olika egenskaper. Gällande individuella beteenden av olika slag visar varje kön därför sannolikhetsfördelningar. Men bredden och formen av dessa skiljer sig åt mellan könen. I och med att de medfödda beteendetendenserna inte är identiska mellan könen kommer män och kvinnors val och åsikter på gruppnivå att skilja sig i en rad avseenden.
När då chefsposter inom offentlig förvaltning övergått till att vara jämn eller domineras av kvinnor är det rimligt att förvänta sig att beslutsfattandet inom den offentliga sektorn också påverkats. Traditionellt kvinnliga värden såsom mjukhet, omsorg, intresse för relationer, känslor, empati, större hänsyn till enskilda personer, stabilitet och nuets betydelse et cetera kan då få större vikt på bekostnad av personligt ansvar, effektivitet, konkurrens, principfasthet, aggressivitet, risktagande och förändringar.
Man kan se de negativa konsekvenserna av vänsterns människosyn och förvuxna omsorgsideologi i exempelvis skolan, där den synes ha bidragit till att kunskap och ordning kraftigt försämrats de senaste decennierna, då det är typiskt manliga attribut. Frågeställningen har allmänt uppmärksammats på sistone i media, i och med att den svenska välfärdsstaten presterar allt sämre på många sätt. Områden, där Sverige befinner sig i en kris, är främst brottsligheten, invandringen och åtföljande integration. Julia Caesar skrev nyligen i Nya Tider (NyT v.41/2023) en artikel där hon argumenterade för att sambandet mellan kvinnors värderingar och beteende förvärrade situationen. Och diskussioner om effekten av att just styrande kvinnliga värderingar möter brottslingars våld förekommer nu även i massmedia.
Ett område där den maternalistiska omsorgsideologin klart misslyckats är behandlingen av yngre brottslingar (se till exempel Den svenska statsideologin, kap.5, Leif Erixell, Nordberghs Förlag, 2022). Den ideologin har länge påverkat rättskipningen i Sverige, men kan ha fördjupats genom den kraftigt ökade förekomsten av kvinnliga poliser, åklagare och domare. Förövare bemöts med förståelse och som en partner i en dialog. Omsorgsideologin undviker konflikt och straff till förmån för samförstånd och samtal, som syftar till att tillsammans nå ett resultat, där mottagaren förstår vad han/hon gjort fel och aldrig mer göra om det. Man lägger inte någon stark betoning på straff och rättvisa, utan den aktuella gärningen syns mera vara ett missförstånd, som nu klaras upp. Olika omständigheter i den felande personens miljö eller liv ses istället som skäl för beteendet. Eftersom det idag i stor utsträckning gäller invandrare och deras barn kan alltid externa aspekter finnas vara väsentliga. Frågor om moral och varje individs ansvar för sina gärningar ges inte vikt.
Det är därför också naturligt att påföljden inom rättskipningen är mjuk och begränsad – ibland så mycket att brottsoffret kan uppfatta följderna för gärningsmannen som ett hån. Hårdhet, som egentligen kan anses motsvara brottets karaktär, betraktas som skadlig.
Men Sverige befinner sig idag i kris på många fler områden än brottsligheten. Frågan är ifall detta har något samband med och har förvärrats av den ändrade rekryteringspolitiken gällande chefer i främst den offentliga sektorn, där man rekryterar utifrån kön istället för kompetens. Forskning för att besvara denna fråga saknas huvudsakligen, och den gäller mera precist den betydelse kvinnliga värderingar hos ledningspersonalen har på berörda offentliga organisationers funktioner och effektivitet genom en ökad och fördjupad maternalistisk omsorgspolitik. I och med att motsättningarna mellan dagens ideologier minskat och de traditionella riksdagspartierna kan ses och ofta uppträder som ett Uniparty, kan samma fråga – betydelsen av könsfördelningen för innehållet av politiska beslut – naturligtvis ställas gällande sammansättningen av de parlamentariska församlingarna. Politiska beslut är ju – eller bör åtminstone vara – den viktigaste styrmekanismen i samhället.
Alltså: mycket tyder på att minskad effektivitet och högre skatter, ökad brottslighet, ignorerade offer, orättvisor, ett otryggt samhälle, acceptans av lägre personliga prestationer med dess ekonomiska effekter för samhället, allmänna olägenheter för medborgarna på många områden (exempelvis bristande disciplin i skolan, ökade försäkringskostnader på grund av ökad brottslighet) och så vidare är följder av olämplig politik, som orsakats eller förstärkts av ledare med mer utpräglade feministiska åsikter.
