Han kom från posten som EU-parlamentets ordförande i Bryssel och sågs nu av SPD-medlemmarna som en frälsare som skulle lyfta partiet mot nya höjder. I opinionsmätningarna steg SPD och Martin Schulz utmanade Angela Merkel om kanslersposten och låg under en period klart över Merkel i förtroendemätningarna. Men ju närmare valet kom, desto mer tappade Schulz, och var snart under Merkel och SPD:s siffror lyfte inte längre, utan började dala.
Valet den 24 september förra året rörde om ordentligt i Bundestag och stabiliteten var som bortblåst. Union CDU (Christdemokratische Union) och CSU (Christsociale Union) och SPD som suttit i regeringen före valet förlorade båda stort, 8,6 procent respektive 5,2 procent.
Union landade på 32,9 procent och SPD på 20,5 procent, vilket var SPD:s sämsta valresultat sedan kriget. FDP (Freien Demokratischen Partei, liberaler) som åkte ur Bundestag förra valet återkom nu med 10,7 procent av rösterna. Dessutom kom AfD (Alternative für Deutschland), ett invandrings- och EU-kritiskt parti, in i Bundestag med 12,9procent av rösterna. Nu hade ett parti till höger om CDU kommit in i Bundestag för första gången efter kriget. Med tanke på Tysklands historia har detta rört upp känslor i landet.
På valnatten deklarerade en klart tagen och mycket besviken Martin Schulz att nu skulle SPD gå i opposition och arbeta fram en ny politik. Han skulle absolut inte sätta sig i en regering med Merkel. Efter valnederlaget ökade den interna kritiken mot Schulz. Även under valrörelsen hade det funnits kritik mot hur han drev denna.
Efter detta klara besked från SPD tog Union upp koalitionsförhandlingar med Die Grünen och FDP för att bilda en majoritetsregering. Den 19 november så sprack detta försök högt och ljudligt när FDP drog sig ur. FDP menade att försöket egentligen var dömt att misslyckas med tanke på att Die Grünen hade orealistiska förväntningar på sitt eget inflytande. Det var ju också så att FDP och Die Grünen hade så motsatta ståndpunkter i många politiska frågor att man kan fråga sig varför man överhuvudtaget försökte. Man kan mycket väl tänka sig att Merkel tryckte på för att hon ville behålla makten.
Efter detta misslyckande så blev hela det politiska etablissemanget stressat och det pratades hit och dit om olika möjligheter. Nyval ville de flesta partierna undvika, eftersom man då fruktade att AfD skulle få ännu fler röster, och kanske även FDP skulle kunna gynnas. Båda dessa partier hade inget emot nyval. Inte heller var en minoritetsregering särskilt populär, Tyskland saknar erfarenhet av sådana. Stefan Löfven klev då påpassligt och beskäftigt fram på scenen och erbjöd sig att hjälpa till med råd om hur man sköter minoritetsregeringar. Hur tänkte han (eller hans rådgivare)? Jag tror inte att Merkel tänkte några vackra tankar om Löfven då, eftersom hon hade uteslutit en sådan regering.
Efter det misslyckade försöket med Union, Die Grünen och FDP så ingrep Tysklands president Frank Walter Steinmeier, SPD. Han pressade Martin Schulz till att ändra uppfattning för landets skull och att på nytt gå i koalition med Union. Kanske han också skrämde Schulz med att AfD skulle få fler röster vid ett nyval, men det sade han inte utåt.
Den 7 februari var koalitionsförhandlingarna mellan Union och SPD klara och tyska politiska bedömare menar att CDU har gått mycket långt för att få till en ny koalition. Det verkar som att Merkel vill behålla makten till nästan vilket pris som helst. Det finns flera inbyggda konflikter i avtalet, som kan blomma ut efterhand, när frustrerade CDU:are känner att de måste föra en politik som de inte tycker om. Innehållet får stark kritik från näringslivs- och högerflygeln i CDU, som menar att det är för mycket fördelningspolitik och för lite utvecklingspolitik. Många inom CDU ser nu avundsjukt på systerpartiet i Österrike med Sebastian Kurz, som har en politik som går hem hos folk. De skulle glatt byta ut Merkel mot Kurz. Att Merkel har drivit CDU för långt åt vänster är en kritik som får allt fler anhängare inom CDU och det är inte alldeles säkert att hon sitter mandatperioden ut.
SPD fick 6 ministerposter av 15, vilket är många med tanke på att det är tre partier som skall dela på dem. De fick bland annat finans- och utrikesministerposten. Att ge finansministerjobbet till SPD har upprört många CDU:are, eftersom de menar att SPD inte kan hålla i pengarna. Martin Schulz var egentligen påtänkt som utrikesminister, men har hoppat av. Det har varit hårda interna påtryckningar mot honom att han inte skall ta på sig detta jobb, efter sitt kategoriska uttalande om att han inte skulle sätta sig i en Merkel-regering. Schulz har också avsagt sig ordförandeskapet i SPD till förmån för Andrea Nahles. Det var helt rätt gjort, eftersom det ju var hennes tal som övertygade 642 partiföreträdare i Bonn den 21 januari att gå med på en ny koalition med Union. Före mötet hade det varit mycket kritik mot en ny koalition och det var inte givet att man skulle få majoritet för förslaget, men nu blev det 56 procent för, tack vare henne.
Det är en politisk tragedi för Martin Schulz. Han kom som en Messias från Bryssel, blev partiordförande med 100 procent stöd, utmanade Merkel, men gjorde en usel valrörelse. Där var hans tema rättvisa, men han hade inte tillräckliga kunskaper om tysk inrikespolitik, särskilt brister det inom socialpolitiken, som ju var det han pratade om. Han tog knappt upp samhällsoron i kölvattnet av den stora asylinvandringen och där gick SPD miste om många röster. Han var ordförande i elva månader och tog på den tiden SPD från himmelen närapå till helvetet. I senaste mätningen fick de 17 procent. Man kan undra om han nu skall sitta i Bundestag som en vanlig ”abgeordnete” eller slinka ut genom bakdörren till ett annat uppdrag. Förhoppningsvis skall han väl inte bli så deprimerad att han får problem med sitt liv.
Under tiden 20 februari till 2 mars skall cirka 470 000 SPD-medlemmar rösta om de skall gå med i en ny koalition med Union eller ej. En del bedömare tror att dramatiken skall fortsätta och att de röstar nej. Jag tror att dock att de röstar ja, eftersom en nyligen gjord mätning pekar på att 58 procent kommer att göra det och dessutom har SPD fått igenom väldigt mycket av sin politik och viktiga ministerposter.
Däremot är jag helt övertygad om att dramatiken fortsätter när politiken skall omsättas i Bundestag, eftersom så många CDU:are är missnöjda med förhandlingsresultatet. Dessutom kommer det att bli spänningar mellan ministrar från de olika partierna om politiken. Under föregående koalition mellan Union och SPD blev det så att flera överenskomna SPD-frågor aldrig kom till beslut och det tror jag att SPD vill undvika den här gången och då blir det konflikt, eftersom CDU sannolikt precis som förra gången försöker korrigera ett dåligt förhandlingsresultat.
