I Michel Houellebecqs bästsäljare ”Underkastelse” är huvudtemat hur ett muslimskt parti kommer till makten 2022. Många väljare förvånades dock av att se hur politiska partier och kandidater redan 2017 öppet presenterade sin islamiska plattform. Det var åtminstone fyra kandidater som bar slöja på sina valaffischer: Hülya Sahin och Nadia Omani från Partiet jämlikhet och rättvisa, Sandra Fourastié från Muslimska demokraters union och Hanan Zahouani från Fransmän och muslimer.
Den 40-åriga fransk-marockanskan Zahouani berättade för sidan planet.fr:
– Att bära slöja är ett personligt val för mig och jag ser det inte som en religiös symbol. Jag har burit den i ungefär två år efter en andlig resa.
Till sina kritiker säger hon att de ska ”acceptera dagens franska samhälle”.
Formellt är lagen på deras sida, eftersom det inte finns någon lagstiftning som förbjuder parlamentariker eller kandidater i val att vara neutrala i religiöst avseende.
Partiet jämlikhet och rättvisa (PEJ), som grundades 2015 och leds av Sakir Colak, är en islam-konservativ rörelse som har kopplingar till den turkiske presidenten Recep Erdogans parti. PEJ är del av ett nätverk av politiska partier som ska påverka europeiska länder genom deras muslimska befolkningar. Partiet har redan accepterat 68 kandidater. Frankrike beräknas ha runt 600 000 medborgare av turkiskt ursprung, av ett totalt antal muslimer som kan uppgå till 15 miljoner, en siffra som är svår att fastställa då ingen sådan officiell statistik görs.
PEJ är det första partiet i Frankrike som har bildats av turkar, och deltog redan i lokala val 2015. Den franska tidningen Marianne berättade:
”PEJ har nära band till Rådet för rättvisa, jämlikhet och fred (Cojep), en internationell organisation som överallt där den finns verkar som ett ankare för AKP (president Erdogans parti).
Enligt veckotidningen L’Express ”är många av PEJ:s ledare också ledare inom Cojep”.
Även partiet Fransmän och muslimer försökte i tysthet förändra det politiska landskapet inför parlamentsvalet. Det har sitt ursprung i Förbundet för islamiska organisationer i Frankrike (UOIF), som sedan bytte namn till ”Muslimer i Frankrike”. Fransmän och muslimer är den franska grenen av Muslimska brödraskapet.
I en artikel i Marianne beskrivs fenomenet:
”Från Valenciennes till Marseille presenterar denna märkliga inrättning de skäggprydda och beslöjade för att kräva upphävandet av lagen om separationen mellan kyrka och stat från 1905 för att tillgodose ett ”rimligt tillmötesgående gentemot muslimer”.
Partiet Förbundet för muslimska demokrater i Frankrike skapades 2012 av Najib Azergui och samlar runt 10 000 anhängare. Det presenterar sig som ”oberoende av religion och grupptillhörighet”, men mycket av programmet är tydligt: rösträtt för utlänningar i lokalval, utveckling av halal-handel, kamp mot islamofobi, avskaffande av lagen mot slöja i skolan. Faktum är att alla islamiska partier i Frankrike har en liknande religiös plattform.
2015 fick Nizzarr Bourchada, som nu tillhör Fransmän och muslimer, frågan om UDMF:s namn, där ”muslimer” hade ersatt ”franska” demokrater. Han förklarade då att saken hade diskuterats och att man hade valt att understryka att ”muslimsk etik kan bidra med något till Frankrike”.
I Marianne sade Mine Gunbay, ansvarig för kvinnors rättigheter i Strasbourgs kommunstyrelse, att Strasbourg höll på att bli ”ett politiskt laboratorium för AKP”. Strasbourg är staden där den förre presidenten Hollande lät Erdogan hålla ett valmöte i oktober 2015. Tyskland och Nederländerna har förbjudit sådana möten i sina länder. Dock blev Denk, ett parti som grundades av Tunahan Kuzu and Selçuk Öztürk 2015, det första partiet för en etnisk minoritet någonsin i det nederländska parlamentet. Partiet, som också har kopplingar till den turkiske presidenten, vann tre mandat i det senaste valet, som mycket kom att handla om invandring.
I Tyskland finns det lilla partiet Allians för tyska demokrater (ADD), grundat av Remzi Aru som en reaktion på det tyska parlamentets erkännande av det armeniska folkmordet, men det har ännu ej fått några större framgångar.
2016 grundade ”turkiska medborgare” Nya rörelsen för framtiden (NBZ) i grannlandet Österrike. Partiets ordförande Adnan Dinçer förklarade att framgången för ”högerextrema partier” gjorde bildandet nödvändigt.
I Bulgarien finns tre muslimska politiska partier, där de flesta medlemmar är turkar och muslimer.
Den algeriske författaren Kamel Daoud kallade dessa partier ”en fälla”, särskilt i Frankrike. I en debattartikel i Le Point skrev han 2015:
”Ett islamiskt parti i Frankrike? Ett sådant fascinerande politiskt mål: man kan inte säga nej till det, men man kan inte heller acceptera det. Ingenting sammanfattar bättre situationen än som en fransk fälla…Om Frankrike säger ja, blir det på längre sikt underkastelse. Ett islamiskt parti är genom en naturlig sluttning ett islamistiskt parti…per definition. Dess syfte är att erövra världen, inte bara att ha ett mandat. Dess mekanik har redan etablerats…Islamister har tagit makten i demokratins namn, för att sedan avskaffa den genom sin makt. I bästa fall. I sämsta fall, har islamister valt krabbans taktik och håller sina klor bakom ryggen: ingen politisk ambition, utan en tusenårig ambition, där man ska förändra klädvanor, kroppen, social relationer, konst, daghem, skolor, sånger och kultur, och sedan väntar man bara på att frukten ska falla ned i turbanen…Ett islamistiskt parti är en öppen falla: man kan inte släppa in det. Om man vägrar, blir ens land en diktatur, men om man accepterar det, riskerar man underkastelse.”
Han fortsatte:
”Så snart det har tagit sig in på den politiska scenen, uppstår samma konsekvenser som i Algeriet, Egypten, Pakistan, Sahel eller Tunisien: det splittrar landet mellan utplånarna (de som vill utplåna islamisterna) och försonarna (de som förespråkar en dialog med en islamistisk monolog) och fatalisterna (de som väntar på att något gott ska hända).”
