Så här var det. En gammal bekanting till mig sände ett sms med förslag att dela några vinklunkar på hans altan i Vasastan, högst upp i hans etagevåning. Några timmar senare satt jag och min kära sambo och njöt av goda ostar och oväntat gott lådvin mitt i en stilla nordisk varm sommarkväll. Ni vet, de här nordiska högsommarnätterna som är näst intill ofattbara med sin evighetskaraktär och sin oskuldsfulla blå himmel i dalande sol och några molntussar. Vi satt högst upp, hörde lite gatusorl från andra sidan huset när vi satt och såg ner på lägenheterna i gårdshuset. ”Gudrun kommer också, hon ringde just och sa hon varit på Lydmar, men tyckte det var för tidigt att gå hem, så hon kommer förbi”, sade värdinnan. Oj då, tänkte jag, ”Gudrun”, som vi kan kalla henne, är nämligen ”medveten journalist”, som hon själv betecknar sig. Jag känner henne halvbra sedan cirka trettio år, hon är frikyrklig liksom jag var tills jag blev 53 år och insåg sanningen i den traditionella katolska tron. Jag träffar henne kanske vartannat år på fester hos mina vänner.
Nåväl, det blir säkert bra tänkte jag. Jag kan försvara mig, efter alla mina år inom psykiatrin där jag träffat allt ifrån hotfulla muslimska gäng, yrkeskriminella svenska bodybuilders till olika av psykossjukdom drabbade människor så vet jag hur jag hanterar aggressivitet. Det fanns dock ett ”men”, ett mycket stort ”men”. Jag ville inte vara tyst, det var på min fritid och jag har väl för sjutton gubbar rätt att ”koppla av och va’ som folk”. Speciellt när jag skall träffa en kulturmarxist av om inte värsta kalibern så näst intill.
Med näst intill menar jag de här totalt galna frikyrkomänniskorna som spelar kultiverade medmänskliga kristna och medvetna, trots att de är lika omedvetna om tingens förhållande som kråkan som brukar kraxa mot mig när jag går till jobbet varje morgon. De kallar sig för goda kristna och skänker kyrkor till muslimer så de kan byggas om till moskéer och på djupt allvar tror att detta är kristlig kärlek. De är också övertygade om att varje muslim är en förklädd svensk och bara man väntar tillräckligt länge så kommer det att visa sig.
Snacka om självförhävelse, snacka om brist på insikt. Många av er läsare känner till typen.
I verkligheten har denna frikyrkans representant tappat all kristen tro, har en inre rotlöshet som gränsar till mörker istället for god mylla, har så starka komplex gentemot kommunismen så att de utan tvekan kan säga i en diskussion ”ja, men innerst inne är jag kommunist, Marx och kapitalet du vet”. Tillika hade hon alltså journalistutbildning och hankade sig fram med A-kassa och frilansuppdrag. En sak som jag misstänker retar henne infernaliskt är att jag sannolikt är mer känd än hon någonsin kommer att bli. Jag har ju flera gånger blivit rikskändis för att jag sagt:
a. Jag är helt mot mångkultur.
b. Att epidemin med apatiska barn är en övergreppsepidemi mot stackars utsatta flyktingbarnen som tvingas ligga och bli sondmatade i månader och år för att familjen skall få asyl. Självklart har jag rätt – det vet alla insatta. Det finns inte en barnpsykiater i dag som förnekar så kallad påförd sjukdom hos barnen och att åtminstone vissa barn lider mycket mycket svårt. Och det är kulturmarxisternas våta mardröm om det kommer fram till allmänheten att en konservativ nationalist som Dr. Jackson är den som i sin kärlek till flyktingbarnen har varit beredd att offra sin karriär – för så tufft var det faktiskt för mig att stå upp för barnen. Att jag klarat mig så bra beror givetvis på att myndigheter och kollegor vet att jag har rätt – men de är skrämda till tystnad av Sveriges mediokra journalistkår.
c. Att jag gillar Svenskarnas parti.
Inget av detta får man säga för mediokra och navelskådande svenska journalister. Att denna MK*-journalist Gudrun överhuvudtaget kommer när jag är där tror jag delvis beror på att hon vill skriva om mig. Säga till sina kollegor att hon minsann känner Jackson etc etc. Då lyssnar alla, för det är väl känt i svensk journalistkår att jag tämligen konsekvent kallar svenska journalister för idioter – grundorsaken till detta eminenta epitet är att jag alltid haft väldigt svårt att ljuga. Det fula ordet passar dem väl och jag skäms alltid lite så där lagom när jag formulerar det – men det får jag ta. Inte gör det saken bättre för vare sig dem eller undertecknad att jag var företagsläkare på SVT/SR i två år under 1980-talet. Jag är bunden av min tystnadsplikt, men jag vet vilka som sprang nakna och narkotikapåverkade i korridorerna under Radiohuset och något dygn senare syntes i TV-rutan. Många chefer var kommunister och de få stackare som var liberaler beklagade sig för mig.
OK. Damen Gudrun anlände och efter lite slöprat kom hon, inte jag, in på det så kallade näthatet. Vi satt fem på altanen och temperaturen steg lite första minuterna eftersom näthatsdebatten har politiska dimensioner lurandes runt hörnet. Hon började tala om Blondinbella och förföljda kvinnliga journalister. Jag avbröt henne och försökte få sylen i vädret att hela näthetsdebatten verkar vara ett propagandanummer från journalistidio…(ni vet) där man lyfter fram sunda nationella sajter i samma sammanhang som näthatet mot kvinnor för att liksom kasta skuld på seriösa nationella sajter (som www.friatider.se, www.avpixlat.info, www.exponerat.info och www.realisten.se ).
Gudrun bjäfsade ansträngt emot och sade att hon inte kände till vad jag pratade om. Men snälla nån’, sa jag, känner du inte till Realisten? Det är ju Svenskarnas partis nättidning som har dubbelt så många läsare som Sveriges största landsortstidning Nerikes Allehanda – tvåhundratusen, jag upprepade, tvåhundratusen om inte fler unika läsare varje månad. Jag kände att jag började få överläge.
Gudrun replikerade ”Jag har aldrig hört talas om Svenskarnas parti”. Nu fick jag ännu mera överläge för nu visste jag att hon ljög. Jag sa ”du kallar dig medveten, men vet du inte ens om att näthatsdebatten handlar ju indirekt om de stora fyra nationella websajterna, där Svenskarnas partis är en av dem hotar kulturmarxister som Dig, lika stora som Sydsvenska Dagbladet på nätet!”. Och för att reta henne ännu mer så sa jag högt och tydligt ”det är ju de som förut kallade sig nationalsocialistisk front!”.
Undertecknad och de andra tre i sällskapet satt helt tysta och spända. Vad skulle hända? Jo, Gudruns ansikte förvreds i en form av spastisk förvriden emotionellt otolkbar grimas med en stor komponent av skräck och imponerande hysteroid framtoning och började halvskrika ”Du snackar skit och bara skit skit och du är sjuk, ja du är sjuk sjuk!” Till slut skrek hon sammalunda ord så högt så det måste ha hörts ända ned till Vanadislunden i sommarnatten.
Tack gode Gud att ingen ringde efter ambulans för att leta upp den sjuke vid Odenplan. Jag tror dock ambulansen hade tagit Gudrun istället för mig, hur högt hon än skrikit. Efter detta magnifika utbrott samlade hon sig, skulle gå. Hon tog bordskannan med vatten och med en rörelse ungefär som en överskruvad back-hand i pingis skvätte hon kvarvarande två deciliter vatten mitt i nyllet på mig. Alla satt stumma, min värd rörde sig överhuvudtaget icke, han satt helt lugn. Jag med. Detta blev ju riktigt bra till slut, tänkte jag med vattnet rinnande nedför mina glasögonglas.
I bilen på vägen hem sa min sambo att hon ”också blev våt”. Det kändes riktigt bra att höra det, men varför vet jag inte. Kanske för att vi inte vill vara ensamma när vi utsätts för kulturmarxisternas ilska.
* Mångkultur
