Sadiq Khans stora seger i borgmästarvalet i London visar att det bara är en tidsfråga innan fler av Europas viktigaste städer kommer att styras av muslimer. Khan är visserligen född i London, men han kommer från en pakistansk familj som behållit sin muslimska religion och kultur. Den demografiska utvecklingen, vilken bygger på massinvandring och höga muslimska födelsetal, kommer att göra detta till verklighet. Städer som Amsterdam, Rotterdam, Luton, Malmö och Marseille kan komma att bli muslimska majoritetsstäder inom de kommande årtiondena. Inte ens Bryssel, EU:s huvudstad, kommer undan denna utveckling.
För personer på vänsterkanten utgör detta inget problem. De flesta brittiska tidningarna välkomnade valet av Khan som ett tecken på ”hopp och enighet”. Det är ett tecken i tiden att val av icke-européer till maktpositioner inspirerar ”hopp”. Vi såg samma reaktioner när Barack Obama valdes till president i USA. Medan Europa och européer enbart lockar fram känslor av förtvivlan eller ointresse anses Mellanöstern, och i synnerhet Afrika, vara kontinenter som representerar ”hopp”. Detta poängterades av den franske vänsterorienterade journalisten Stephen Smith. När Barack Obama kampanjade under 2008 års presidentval var hans valslogan just ordet ”hopp”.
För det europeiska sinnet är hopp emellertid inte tillräckligt. Vi är ett folk som hellre lyfter fram förnuftet. Till och med kristendomen är genomsyrad av den grekiska filosofin och upplysningens idéer. Från antikens Rom tog kristendomen till sig monogamin som sedvänja, till skillnad från islam och judendomen vilka predikade polygami.
Varför borde dessa känslor av ”hopp och enighet”, sprungna från segern hos en pakistansk invandrare i London, oroa oss? Europa, som under lång tid slitits sönder av förödande krig och konflikter, saknar hopp och i synnerhet enighet. Detta gäller även för de på högerkanten som i elfte timmen försöker att rädda den europeiska civilisationen. Europa har nationalism, eller snarare nationalismer. Till skillnad från islam, den amerikanska konsumismen och till och med marxistleninismen, saknar Europa en universell trosbekännelse – åtminstone sedan reformationen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
