Att Sverige har världens högsta bistånd per capita är känt sedan länge. Så har det förblivit även efter den borgerliga valsegern. Ofta diskuteras biståndet – både av dess anhängare och kritiker – utifrån perspektivet att syftet är att bekämpa fattigdom. Men en mindre känd del av biståndet handlar inte om detta, utan om att bedriva politisk påverkan i andra länder. I veckans nummer har vi granskat hur Sverigedemokraterna nu gett sig in i biståndsbranschen på samma sätt som övriga sju riksdagspartier.
Omkring 100 miljoner kronor betalas varje år ut till riksdagspartiernas egna biståndsorganisationer, med villkoret att pengarna används på ett sätt som uppfyller regeringens strategi. Officiellt kallas denna del av biståndet ”särskilt demokratistöd genom svenska partianknutna organisationer”. Det låter inte så farligt, men verkligheten är något helt annat.
När Nya Tider begärde ut alla årsredovisningar för partiernas olika biståndsorganisationer, fick vi tillbaka dokument som alla innehöll information som censurerats av tjänstemännen på Sida. De hade för hand strukit över information i de tusentals sidorna – information som vi och allmänheten tydligen inte har någon rätt att ta del av.
Sveriges regering betalar de svenska riksdagspartierna för att utföra politiska påverkansoperationer i andra länder. Metoden sker genom att partierna finansierar likasinnade organisationer och partier. De startar tankesmedjor, lokalavdelningar och utbildar politiska kandidater.
I Sverige uppmanas vi att se upp med påverkansoperationer från främmande makt, men vad gör svenska staten själv?
Målet är att påverka landets politik i en viss riktning. Att USA ägnat sig åt detta i årtionden är inget nytt, men att Sverige gör det har gått under radarn.
Att verksamheten maskas, i det påstått ”öppna” landet Sverige, är förstås för att verksamheten är olaglig i flera mottagarländer. Det kan man förstå. Hur hade vi reagerat i Sverige om samma länder pumpat in pengar med syfte att tvinga fram ett regimskifte eller få in ett nytt parti i riksdagen – utifrån en strategi som satts upp av hemlandets regering?
Vän av ordning invänder förstås att politiker i Sverige och många andra länder redan ingår i globalistiska nätverk som Bilderberggruppen och World Economic Forum. Vi återkommer snart med en utförlig rapport om årets Bilderbergmöte som i skrivande stund pågår i Lissabon. Men att svenska staten satsar miljoner av svenska skattebetalares pengar för att påverka den politiska processen i andra länder är dock mindre känt för de flesta.
Sida skulle säkert argumentera för att de länder man satsar pengar i är odemokratiska, rentav diktaturer, och kanske även ses som ett hot mot Sverige. Men att pumpa in pengar i en opposition i ofria stater är att göra dem en rejäl björntjänst. Det undergräver oppositionens förtroende hos den egna befolkningen. Vem litar på en politiker som finansieras av en främmande stat?
Sverige skulle tjäna på att överge rollen som moralisk stormakt, och inse att alla problem i världen inte är våra. Vi ska inte uppfostra andra länder. Vi har nog med problem i vårt eget land att ta tag i.
Därför är det olyckligt att nu även Sverigedemokraterna tar rygg på de andra partierna och startar biståndsverksamhet för svenska skattepengar. Partiets ansökan är häpnadsväckande läsning.
Det varnar för att kriget i Ukraina kommer att få länder att skydda sina egna intressen och sin ekonomi, som om det vore något dåligt. Det varnar för ”patriarkala könsstrukturer” på Balkan som partiet nu vill ”utrota”. ”Extrem etnonationalism” ska ersättas av respekt för mångfald.
SD oroar sig vidare för att Balkanländerna kanske inte släpps in i EU, vilket vore en ”katastrof”. Med hjälp av bistånd som ska utbilda politiker i landet vill man nu styra länderna in på en ”euro-atlantisk väg”. Varför skulle de välja en väg dominerad av Nato och USA, med tanke på att detta imperium idag är på nedgång medan Kina och övriga BRICS-länder blir allt starkare?
Här är det också värt att nämna att partiet i senaste EU-valet kampanjade mot en utvidgning av EU, och särskilt namngav Balkanländerna som problematiska på grund av korruption och fattigdom som innebär en högre EU-nota för Sverige. Men nu har partiet svängt och vill vara en aktiv part för att utvidga EU just till denna Europas mest instabila region. Ibland är det svårt att hänga med i de tvära kasten i svensk politik!
En sak som jag reagerade på när jag läste Sidas redovisning av hur svenska skattepengar ska användas, är att det inte längre handlar bara om svält och demokrati, de klassiska biståndsfrågorna. Nu är det mycket fokus på att få de länder där de svenska skattepengarna satsas att genomföra Agenda 2030 och de ”globala målen för hållbar utveckling”. Pinsamt naivt skriver Sida på sin hemsida att ”klimatkrisen ska vara löst och fred och rättvisa ska råda” år 2030. Tillåt mig tvivla.
Nu ska den nya borgerliga regeringen ändra lite i strategin för partibiståndet. Några större ändringar är inte att vänta. Räkna med att Agenda 2030 och klimatavtalet i Paris står kvar som grunder för verksamheten.
En bättre väg framåt hade varit att helt avveckla partibiståndet, och verka för fungerande – och öppna – relationer även med länder som valt en helt annan politisk väg än Sverige och Västeuropa. Kan motståndet mot att peta i partibiståndet möjligen även bero på att det används för att finansiera kontorslokaler och anställningar för partiernas biståndsarbetare i Stockholms innerstad? Eller är det globalistiskt inflytande?
