Sedan biståndsmyndigheten SIDA bildades i mitten av 1960-talet, har det svenska biståndet (numera kallat utvecklingssamarbete) vuxit snabbt. Skälet är, att man tidigt bestämde att något liknande en biståndsskatt ska tas ut genom att utvecklingshjälpen ska uppgå till 1 procent av BNP (där en mindre del i dag går till att finansiera så kallade flyktingar i Sverige).
Detta innebär i dag över 40 miljarder kronor, som dels fördelas av svenska organ (cirka en tredjedel) och i övrigt av EU och FN/internationella organisationer.
De formella målen för biståndet gäller självfallet främst att stödja utveckling för att minska fattigdomen i utvalda länder, men också att till exempel stödja mänskliga rättigheter. Historiskt sett har stöd dock ofta gått till länder, som passat socialdemokratins ideologi och politisk-ideologiska syn på utvecklingsstrategi. Ett exempel är Zimbabwe, där ledaren från befrielsekampen, Robert Mugabe, efter självständigheten 1980 snabbt etablerade en marxist-leninistisk diktatur och planekonomi.
Svensk socialdemokrati omhuldade Mugabes regim och gav landet stora biståndsbelopp, trots att den ekonomiska utvecklingen (bortsett från en kort period när en liberalisering skedde under 90-talet) blev mycket negativ. Sedan Mugabes makttillträde har vi gett denne socialistiske mördare över tio miljarder kronor i löpande penningvärde.
Att bistånd gavs även medan regimen jagade och dödade mängder av fredliga oppositionella var mer än stötande och en skam för Sverige. Och det gäller inte bara Zimbabwe. Sverige stödde genom u-hjälpsbistånd regimer, som på alla sätt hindrade demokrati och politisk frihet bland annat genom att misshandla och mörda sina politiska motståndare. Svenska skattepengar har därigenom stött och hjälpt till att säkra överlevnaden för en rad vidriga regimer i Afrika.
Inriktningen på många av världens värre diktaturer var troligen en följd av den svenska socialdemokratins – och dess ledares – ambivalens mellan demokrati och socialism. Medan man inte vågat försöka införa socialism i Sverige (annat än genom ett maskerat och slutligen misslyckat försök att införa löntagarfonder), ville man väl visa sin socialistiska trohet genom att i alla fall stötta utländska, riktiga socialister. Under 2000-talet har inriktningen av SIDA:s utvecklingsstöd dock varit betydligt mindre kontroversiell.
Vi vet numera vad som leder till en stabil ekonomisk utveckling. Det är i första hand politisk frihet och pluralism såsom garanti för ekonomisk frihet: etableringsfrihet och annan näringsfrihet såsom någorlunda fria marknader uppbackat av ett tillfredsställande legalt system. Det senare ska bland annat skydda äganderätten och säkra avgörandet av civila tvister på ett opartiskt sätt. Skattesystemet ska samtidigt inte vara konfiskerande.
Utan dessa inslag i ekonomin nås vanligen inte en stabil tillväxt. Undantaget är, att ett auktoritärt politiskt system kan kombineras med övriga komponenter – i alla fall en tid – utan att hindra snabb tillväxt. Det har tidigare varit fallet i till exempel Sydkorea och numera Kina och Vietnam.
De ursprungliga ”tigerekonomierna”, det vill säga de fyra asiatiska länderna Hongkong, Singapore, Taiwan och Sydkorea, genomförde – med början i Hongkong på 1950-talet – en ekonomisk politik med avregleringar, fria marknader och konkurrens, exportsatsning och låga skatter, som medförde en exceptionellt snabb ekonomisk utveckling. Dessa tigrar visade genom sina framgångar en ekonomisk modell för utvecklingsländer.
Forskningen visar, att länder själva genom sin uppbyggnad av institutioner och politik i landet i många avseenden egentligen väljer sin utvecklingstakt och därmed sin utvecklingsnivå. Självfallet inverkar också många andra faktorer, men tidigare och nuvarande politik är mycket avgörande.
En konsekvens är, att som ett minimikrav ska ett land som Sverige inte hjälpa länder, som policymässigt förstör förutsättningarna för sin egen ekonomiska utveckling. Vilken nationell masochism orsakar ett land som vårt att hjälpa ett annat, vars politik årligen orsakar ekonomiska skador som är mångdubbelt större än Sveriges bistånd?
Det finns heller ingen giltig etisk grund som kräver att svenska medborgare generellt ska tvingas bidra med skattemedel till andra länders invånare. Detta ligger utanför samhällskontraktet.
Den libertarianska politiken är, att varje individ själv beslutar vad denne vill bidra med till människor i andra länder. Svenskar är generösa och skulle sannolikt bidra med stora belopp, ifall de hade ansvaret att individuellt besluta i frågan. Då skulle de ta det ansvaret på allvar.
Man kan dessutom beakta, att ett betydligt friare Sverige skulle ha en snabbare BNP-tillväxt, och särskilt om det gäller relevant BNP, det vill säga vad gäller aktiviteter, vars existens beror på riktig efterfrågan och inte främst politiska beslut (såsom byråkrati, offentliga tjänster och funktioner som främst passar politiska syften). En ökad relevant BNP innebär en högre standard, som tillåter större privat generositet.
Vi vet inte hur mycket en frihetlig u-hjälp skulle skilja sig gällande storlek från dagens statliga, eller den som andra europeiska länder ger per capita. Vid en policyändring kommer nya organisationer att bildas, som effektivt handhar den privata hjälpen. Många kompetenta i dagens SIDA kommer att finna sina nya arbetsplatser där.
Den enda hjälp svenska staten i dag bör ge ett land är tillfällig katastrofhjälp och bidrag för att stötta demokrati och individuella rättigheter, samt skapandet av ett fritt ekonomiskt system inklusive dess legala komponenter.
Dessutom stödjer vi dessa länder redan på ett mycket kraftfullt vis. Västvärlden hjälper i dag utvecklingsländerna på många sätt och på många områden genom att de senare fritt kan utnyttja all den kunskap, som uppstått i Väst.
Västländerna fick ingen sådan hjälp under sin utveckling under 1850-1950, annat än att de successivt hjälpte varandra. Allt det, till exempel medicin, får u-länderna i dag gratis. Tyvärr tog de efter andra världskriget på grund av sina politiska mål ofta till sig de värsta delarna av de politiska idéerna från Väst, vilket skadat dem.
Vad utvecklingsländerna behöver är en ny samhällsmodell, som kombinerar en frihetlig ekonomisk politik med en frihetlig politisk modell, som säkrar välfärden. Jag har i min nya bok om libertarianism och svensk politik Vakna upp! Dags att dö. Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten (Realia Förlag, 2017) just tecknat konturerna av en sådan modell, där frihet och system, som säkrar välfärd, kombineras.
Det är olyckligt om ekonomiskt framgångsrika utvecklingsländer lockas att nu i sitt samhällsbygge imitera till exempel dagens svenska system (pensioner, sjukvård, utbildning och liknande) med deras inneboende kollektivism, stelhet och låga anpassning till individen.
Vi bör i Sverige istället utveckla en ny samhällsmodell, som också förtjänar att vara en modell för andra. Att utarbeta en tillfredsställande samhällsmodell av detta slag vore till mycket större hjälp för de länder vi vill stödja, än många sekler av svensk u-hjälp.
Detta skulle vara en revolutionerande hjälp med dramatiska effekter, när den svenska nya modellen imiteras, för att bygga fria samhällen i världen. Så låt oss av också detta skäl ta bort den offentliga u-hjälpen och satsa pengarna på att utarbeta den bästa modellen för ett libertarianskt svenskt samhälle, som garanterar välfärd tillsammans med mycket ökad frihet. Det är en värdig modell, som verkligen skulle kunna hjälpa utvecklingsländernas ekonomi och välfärd.
