Sverige förvandlas mycket snabbt nu. Vår redaktion kontaktas av förtvivlade människor på små orter där det tidigare varit lugnt och tryggt, men där befolkningen över en natt flerdubblas genom massiv inflyttning av olika typer av migranter, ibland utan någon som helst förvarning. Sverigedemokraterna kallar det för den största katastrofen som drabbat Sverige i modern tid. De har tidigare stått ensamma i riksdagen med att kritisera utvecklingen. Nu får de alltmer medhåll.
I veckans nummer berättar vi om att nu även Migrationsverket talar om en ”exceptionell situation” och en migration som ”saknar motstycke”. Till och med politiskt korrekta tidningar tvingas skriva om ”chockprognosen”. Invandringsproblematiken är på allas läppar.
Finansminister Magdalena Andersson (S) medger att detta kommer att bli dyrt för Sverige. Men där stannar regeringen. Den urartade situationen hanterar de politiker som ansvarar för rikets ledning genom att konstatera att man får spara på annat och låna.
Det är återigen bara Sverigedemokraterna som faktiskt gör något. I veckans nummer berättar vi om partiets planer på en omfattande informationskampanj för att upplysa migranter som är på väg till Sverige att mottagandet inte är så fantastiskt som människosmugglarna påstår. Och man gör detta för partiets egna pengar.
Vi har tidigare i Nya Tider fokuserat mycket på utvecklingen i Mellanöstern och det storpolitiska spelet bakom denna. En del läsare har ifrågasatt detta och skrivit till oss att de vill läsa mer om inrikespolitiska nyheter. Nu säger Migrationsverket nästan exakt samma sak som vi sagt till våra läsare: Sverige påverkas i dag oerhört snabbt av det som sker i Europa och som har sitt ursprung i Syrien och Turkiet. Man liknar det vid att Sverige har en direkt gräns mot Turkiet. Att skilja på inrikes och utrikes är därmed i princip irrelevant – det som händer i Syrien har direkta inrikespolitiska effekter. Och det är ingen slump att utvecklingen gått åt det hållet, det finns starka intressen som gynnas av detta.
Vår utrikesredaktör Christer Ericsson fortsätter i detta nummer sin rapportering om Syrien och Rysslands insatser mot terroristerna där. Det är mycket tydligt att vissa starka intressen inte vill se terroristerna bekämpas på allvar, utan att de används som brickor i ett ytterst fult och cyniskt geopolitiskt spel.
Bland andra Turkiet och USA har gnisslat tänder när Syriens president Bashar Assad besökte sin motpart Vladimir Putin i Moskva nyligen. Enligt uppgifter som inte är bekräftade men anses trovärdiga och som publicerats i bland annat den kuwaitiska dagstidningen Al Rai beslöt de två presidenterna under det privata mötet att minst 20 000 av de uppskattningsvis 30 000 islamisterna inom IS och Al-Qaida i Syrien måste elimineras innan en politisk process kan inledas. Salafister/jihadister kommer inte heller att inkluderas i någon sådan process.
Detta har stor betydelse för Sverige. De som skyddar terroristerna och verkar för fortsatt krig i Syrien är också samma intressen som lockar migranterna att resa in i Europa. Turkiet använder den migrantström som man underblåser som ett påtryckningsmedel för att få pengar och EU-medlemskap. Saudiarabien vill bygga 200 nya moskéer åt migranterna i Tyskland. Och så vidare.
I Europa börjar dock allt fler att reagera. Vi berättar i veckans nummer om att den tyska rörelsen Pegida just firat ett år. Under dessa tolv månader har man vuxit till en massrörelse. Detta trots att media, politiker och våldsverkare på gatan gjort allt för att svartmåla, kriminalisera respektive misshandla människor som inte delar makthavarnas åsikter.
Det politiska och mediala etablissemanget i Västeuropa är en integrerad del i detta cyniska spel. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har lovat alla syrier som klarar av att ta sig till Tyskland ska få asyl och bidrag. Hon säger att islam är en del av Tyskland. Nya Tiders Tysklandsexpert Axel W Karlsson rapporterar även om en hatfylld medial kampanj mot Pegida, där inget rapporteras om vad rörelsens företrädare faktiskt säger, utan bara handlar om svartmålning. Pegida beskylls för ”hets”, men hur ska man då beskriva dessa hatiska medier?
Axels slutsats är dock att media allt oftare underskattar allmänhetens fattningsförmåga att genomskåda sammanhangen – precis som i forna Östtyskland ses systemmedia som en megafon för lögner och propaganda.
Pegidas måndagsdemonstrationer går i samma anda som de folkliga ”måndagspromenader” som till slut fällde den kommunistiska regimen i Östtyskland. Vi ansluter oss till de rop som ljöd då och som lyder nu:
”Vi är folket!”.
