I min förra artikel i NyT v. 33-34/2015 ställde jag frågan: Vem värnar yttrandefriheten? Tyvärr kunde jag inte ge ett klargörande svar utan nöjde mig med att resonera kring frågan. Jag misstänker dock att den engagerade läsaren dragit slutsatsen att eventuella värnare lättast hittas utanför den etablerade pressen. Denna gång vänder jag på frågan och undrar: Vilka hotar yttrandefriheten? Det tragiska är att samhällsklimatet är sådant att denna fråga är avsevärt lättare att besvara.
På den allra senaste tiden har det varit extra trångt på banan för alla som tävlar i att uppträda som yttrandefrihetens främsta dödgrävare. Och det mest tragiska är att de tävlande återfinns bland individer som borde inta en helt annan position i frågan. Mycket har redan hunnit sägas, men en liten repetition lär inte skada.
Pressombudsmannen (!), Ola Sigvardsson, är missnöjd med det genomslag som alternativa medier numera har. Detta har föranlett honom att i en intervju i SVT den 19 augusti påstå att medborgarna fått yttrandefriheten av politikerna och att dessa kan komma att inskränka den. Detta är så uppseendeväckande att kommentarer torde vara överflödiga.
Expressen har sedan länge intresserat sig för vilka som döljer sig bakom anonyma kommentarer på nätet och inte dragit sig för att använda tveksamma metoder för att avslöja helt vanliga personer som uttryckt sig mindre kultiverat på nätet. Något krav på att kommentarerna ska vara brottsliga har inte ställts. Och förståelsen för att många vill uttrycka sig anonymt är obefintlig.
I samma tidning har nyligen (den 2 september) Annika Hamrud i sann Expressen-anda utfört den tveksamma journalistiska bragden att röja namnet på signaturen Julia Caesar som skrivit samhällskritiska krönikor i fem år. Skälet är uppenbart: Julia Caesar framför åsikter som Expressen inte delar. Någon kritik i sak mot vad hon brukar framföra har inte yppats.
