Barbro, som är strax över pensionsåldern och egentligen heter något annat, kontaktade Nya Tider efter att ha läst vår intervju med Annika (NyT v.18/2015) som även hon har uppdrag som god man åt ensamkommande. Hon förklarar att det var mycket hon kände igen och att hon själv vill berätta vad hon upptäckt bakom asylindustrins kulisser.
− Man hoppas ju att fler ska träda fram och berätta, då kanske det kan bli ändring till slut, säger Barbro när vi träffar henne i hennes hus på den svenska landsbygden, någonstans i Mellansverige.
Barbro berättar att hon engagerade sig för de ”ensamkommande flyktingbarnen” redan när de första kom till hennes kommun för fyra år sedan. I början var både hon, andra goda män och personalen på boendena mycket naiva i sin syn på verksamheten.
− Då var det ju ingen som visste något, allt var så nytt. Vi engagerade oss så mycket, gjorde mycket mer än vi egentligen skulle. Vi gav de här ungdomarna så mycket, skjutsade dem hit och dit när de ville någonstans och en massa andra saker, berättar Barbro.
Efter en tid började dock Barbro reagera mot bristen på tacksamhet och ödmjukhet från ”flyktingbarnens” sida. De extra tjänster hon och andra i verksamheten hade gjort av ren välvilja blev snart till krav. När de inte fick skjuts eller andra extra förmåner blev ”barnen” upprörda, arga, ibland direkt hotfulla.
− Det var till exempel några som hade blivit skjutsade till [en stad i Mellansverige] för att gå på bio. Efteråt ville fyra av killarna inte åka hem, utan skulle hälsa på en kille som bott på boendet tidigare. Personalen förklarade att i så fall fick de ta sig hem själva. De åkte till honom, men han hade ju inte sängplatser åt fyra personer. Mitt i natten ringer de personalen och kräver att bli hämtade. Personalen förklarar att de inte kan göra det, så då ringer de mig istället och är upprörda. De blev väldigt otrevliga och det slutade med att någon i personalen gav vika och hämtade dem, förklarar Barbro.
− Numera gör vi ju bara precis det vi ska, varken mer eller mindre. Ger man dem lillfingret så tar de hela handen, som det heter, tillägger hon.
En annan sak Barbro reagerat över är ”flyktingarnas” vilja att återvända till det hemland de antas ha flytt ifrån så snart de fått uppehållstillstånd i Sverige.
− Så fort de fått uppehållstillstånd ska de söka pass. De längtar verkligen hem till det land de ”flytt” ifrån. Det har jag full förståelse för. Vad jag inte begriper är hur de kan räknas som flyktingar när de kan resa hem till hemlandet på semester. Då är man ingen flykting i mina ögon, och då kunde man hellre ta in riktiga flyktingar istället.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.