Jag skulle bli intervjuad om relationer och hur man håller kärleken vid liv. Istället blev resultatet ett riktigt fult politiskt utspel, som för tankarna till censuren i DDR och undanstädandet av oliktänkandet, oavsett vad dessa kan tänka sig ha att säga. Som om det inte längre spelar roll vad man pratar om – nu är det visst viktigt att man inte ska få öppna munnen offentligt överhuvudtaget.
Det hela började oskyldigt och harmlöst, med ett trevligt mejl från en tjej på en liten radiokanal i Lerum (västra Sverige, bästkusten, för dig som inte har koll på geografin). Hon skrev så här:
Hej Katerina! Har länge tänkt att jag skulle kontakta dig för en intervju och nu äntligen får jag tummen ur. Tycker du är en inspirerande kvinna och en fantastisk författare. Skulle du vilja vara vår Alla Hjärtans-gäst på torsdag?
Telefonare på ca 5 minuter om kärlek och relationer. Kanske några vardagstips till lyssnarna. Jag kan banda i dag eller imorgon alternativt har jag en tid live kl 8.20 på torsdag. Allt gott.
Jag blev glad för detta mejl. Det var fullkomligt opolitiskt och påminde en smula om förr i tiden, när jag fick vara både författare och sexrådgivare utan att jag måste försvara mig, utan att jag ständigt beskrivs som något jag inte är och aldrig har varit (rasist). Så jag svarade lika trevligt och därefter gjorde vi den korta intervjun. Den spelades in i förväg, för att sändas på Alla hjärtans dags morgon.
Vad vi pratade om? Lite grann om mina barnböcker, som intervjuaren läst många gånger för sina barn. Och sedan förstås om det här med relationer. Om ensamhet och längtan. Och om hur man inte ska glömma bort att uppvakta den man älskar. Att det är lätt glömt i vardagen, men att vi alla behöver bli sedda och uppskattade. För när vi inte blir det finns det en risk att vi söker den bekräftelsen utanför förhållandet. Det är tråkigt att bli tagen för givet, att bli ett slags inventarie.
Jag berättade om kvinnan som köpt ett fint raffset och lade sig i soffan därhemma för att vänta in sin make och ge honom sig själv som en het överraskning. Men när maken steg in i rummet och såg sin kvinna ligga där klädd i de svarta spetsarna, var hans enda reaktion: ”Du, det där ser lite kallt ut…”
Det är ett praktexempel på hur man får kärleken att bokstavligen frysa ihjäl. Vi småpratade lite om att det är fint att kärleken får en helt egen dag en gång på året, men att alla årets dagar bör vara sådana att man visar sin partner uppskattning. Det kan vara ett litet varmt ord, en blick, en oansenlig blomma, att man visar att man verkligen bryr sig. Och att vi är ganska dåliga på att ta hand om varandra.
Mina egna föräldrar firade 56-årig bröllopsdag på Alla hjärtans dag. De gifte sig i Prag den 14 februari 1963. Själv blev jag bjuden på lunch av min exman på Alla hjärtans dag. Nog för att vi snart firar fem år som skilda, men det är en trevlig gest för att visa att man uppskattar det äktenskap som varit. Det är aldrig fel att ge lite kärlek! Även om man har skilt sig så kan man visa varandra uppskattning.
Ja, så gick samtalet. Ett lättsamt, varmt, mänskligt samtal med lite skratt och mycket igenkänning. Sedan var intervjun klar och jag bad om att få länken när samtalet sändes. Du kan aldrig ana vad som hände sedan.
Natten till Alla hjärtans dag får jag ett meddelande på Facebook och en skärmdump där den lilla radiokanalen skriver att de väljer att inte sända intervjun om kärlek med mig. Detta på grund av att kanalen är opolitisk och att människor reagerat negativt på att man valt att intervjua mig.
Jag fick en klump i magen förstås. Herregud, tar det aldrig slut? Hur sjukt kan Sverige bli?
Min nästa reaktion blev trötthet, och sorg. Sorg över hur lågt i tak det är, sorg över att jag reduceras till en förljugen bild av hatarna.
Och sedan reflektionen att i och med att man lyssnar på några individer så tar ju kanalen tydlig politisk ställning. Dessutom så visar man en otrolig ängslighet.
Vad menar dessa människor som ”reagerat” skulle ha hänt om jag fick berätta om hur man uppvaktar varandra på Alla hjärtans dag? Eller menar dessa att mina systemkritiska åsikter innebär att jag diskvalificerat mig från att prata om relationer och sex?
Att jag borde bli fråntagen allt, precis som man arbetade i de gamla diktaturerna, där dissidenter fråntogs arbete och möjligheter att försörja sig och kastades in i ett brutalt utanförskap? Trots att man inte begått något brott, utan bara har tyckt något som vänstern inte sympatiserar med, ska man alltså brännas på det digitala bålet?
Och mer: Som om allt det jag kan och är bra på, har per automatik försvunnit, enkom för att jag kämpar för ett tryggt, funktionellt och rättvist samhälle och säger högt vad jag tycker och tänker om Sveriges politiska urspårning (dock inte i detta sammanhang)?
De som stod för hatet var som vanligt medlemmar i åsiktsnätverk som #jagärhär och i den politiska organisationen #röstamermänskligt, det kunde jag se när jag klickade på profilbilderna på dem som kallar sig ”antirasister”.
Det är dessa som främst polariserat debatten, som skapat misstänksamhet, som bidragit till att människor förföljs och blir avstängda från sociala medier då de samordnar sina aktioner. Jag gissar att detta var ytterligare en av dem, då de goda riddarna svurit sig samman för att brännmärka en oliktänkande.
Den mest högljudde av dem poserar på Facebook omgiven av män från Afghanistan, och han har förstås inga argument om varför man inte ska få kritisera en ansvarslös migrationspolitik. Men mina politiska åsikter gjorde tydligen hans känslor så pass illa att han såg sig tvungen att gå till attack mot den lilla radiokanalen och kräva att de inte skulle låta mig prata om – kärlek…
Tydligen har vi kommit så långt 2019 att det är vänsterextrema aktivister som har bestämmanderätt om vem som ska få höras i medierna, och vem som ska stängas ute.
Den som hävdar att Åsiktskorridoren har monterats ned bör tänka igen. Jag får en känsla att den byggs allt tjockare, av en vänster som med näbbar och klor försvarar de bastioner de nu ser riskerar att falla.
