Bland flera andra exempel nämner Arnstberg klimataktivisterna som verkar ha framgångar i sin civila olydnad då de bland annat blockerar trafikleder. Här bör man dock vara försiktig, då klimataktivisterna förordar exakt det som globalisterna redan planerar att genomföra. Makthavarna kan peka på dessa aktivister, som finansieras och stöttas av globalistiska tankesmedjor och nätverk, och säga ”titta här, folket vill att vi genomför klimatagendan snabbare”. Genom att lyfta fram en liten extrem klick som den stora majoriteten av befolkningen ogillar, kan man skapa alibi för att genomföra sina egna planer snabbare och mot folkets vilja.
Det är inte heller första gången man agerar på detta sätt. Många har säkert i färskt minne terrorattackerna som AFA genomförde mot Sverigevänliga opinionsbildare och politiker, och hur detta beskrevs politiskt och medialt. Systempressen skrev om de antidemokratiska attackerna på tillståndsgivna möten att ”grupper drabbade samman” och kallade antidemokraterna ”antifascister”, trots att de använde sig av fascistiska gatumetoder. Politikerna ursäktade terrorn med att det var ungdomar som ändå menade väl – de var ju ”antirasister”.
Det var även dubbla måttstockar i rättsväsendet. Stod man på maktens sida behandlades man med silkesvantar, var man oppositionell så hittade man på ytterligare paragrafer, hets mot folkgrupp eller någon annan, för att statuera exempel.
Ett typiskt fall är politikern Issa Issa, som under valrörelsen 2010 blev knivhuggen med 18 hugg bara för att han kandiderade för Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt, som då var statsminister, kommenterade nyheten med: ”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” Systemmedia gav uttryck för en liknande inställning. ”All form av politiskt våld är fel. Men man blir mer skeptisk när det gäller en sverigedemokrat”, skrev Robin Govik, biträdande nyhetschef på Aftonbladet, om fallet. När tidningen rapporterade om överfallet klämde de till och med in sin kampanjlogga ”Vi gillar olika” över denna artikel, enligt Issa Issa som ”en markering, att det var rätt åt mig”.
Det är förstås en löjeväckande tanke att till exempel Magdalena Andersson skulle uttrycka sig på ett liknande sätt om en klimataktivist som får stryk av en lastbilschaffis under en aktion då aktivister limmat fast sig i vägbanan. ”De som saboterar arbetande människors redan stressiga vardag, och dessutom riskerar liv genom att hindra ambulans och brandkår, får inte bli förvånade när sådant händer.” Vi får nog vänta länge på att få se ett sådant citat från etablissemanget.
Det är till och med så att etablissemanget praktiserar civil olydnad mot sig själva, när tingsrätten väljer att inte utdöma något straff till en klimataktivist som man precis konstaterat gjort sig skyldig till brott. Nämndemännen – som är politiskt tillsatta – motiverar det med ”klimatnödläge”.
Det känns som att de dubbla måttstockarna dessutom blir allt mer tydliga. Idag är avståndet mellan politikerklassen och folket större än någonsin. Makthavarna har större lojalitet med andra EU-politiker i Bryssel och sina nätverk på World Economic Forum i Davos än med Svensson på gatan. Politikerna är idag väl medvetna om att de största frågorna som de driver går rakt emot folkviljan: Men gör det ändå. Avsiktligt. De gäller massinvandringen, klimatet, nedmonteringen av familjen et cetera. Man har en låtsasopposition som man släpper fram, som bara utgör en liten klick och vars ”avvikande åsikt” är att de kräver att politikerna snabbar på sin egen agenda ännu mer. Den stora folkliga opinionen vill man inte låtsas om, och dess företrädare utmålar man som extremister.
Men är civil olydnad och passivt motstånd meningslöst då? Absolut inte!
I de kurser jag gått inom kriminologi fick vi lära oss att det är omöjligt att upprätthålla en lag som går emot samhällets moral. Folk kommer att strunta i en sådan lag och det finns inte tillräckligt många poliser för att övervaka alla. Det finns många exempel på att myndigheterna till slut ger upp. Visst, staten kan förstås reagera genom att införa en tyrannisk polisstat, vilket vi fick en försmak av under coronan, främst dock i andra länder än Sverige. Men det är ett tveeggat svärd. Att man slog ned så hårt på vanliga människor och familjer för att de solade på stranden, hade picknick i naturen eller ens vistades på sin egen tomt, ledde till de stora frihetsdemonstrationerna. I en rad städer var det de största demonstrationerna i mannaminne.
Det är ingen som säger att det kommer att vara lätt. De som håller på att genomföra dessa antimänskliga agendor – som mångkultur, koldioxidkvoter, klimatsanering som fullständigt dödar landsbygden, med flera – kommer inte att ge upp lättvindigt. Men de är få, vi är många. De behöver oss för att leva sina lyxliv, vi behöver inte dem.
