Under senhösten upplät Helsingborgs Dagblad (HD) sina sidor för ett angrepp mot Nya Tider. Andersson frågar sig bland annat ”vem som vill göra affärer med ett närmast konkurs-färdigt bolag”. Det är ett märkligt påstående, inte minst med tanke på att tidningens verksamhet knappast går ut på att ”göra affärer”. Med presstöd som staten garanterar är dessutom tidningens ekonomi god, vilket gjort att vi kunnat utveckla vårt granskande arbete.
Den stora skadan för skattebetalarna verkar enligt Andersson vara att en enda oppositionell papperstidning som granskar makten ges presstöd. Att svenskar tvingas finansiera mängder av medier, vars huvudsakliga uppgift är att hålla folket på mattan och smutskasta Sverige, är tydligen inget problem för Christoph Andersson.
Det tog lång tid innan den ansvariga på HD, kulturchefen Rakel Chukri, till slut publicerade vårt svar, och då hade hon klippt ned det till knappt halva längden. Bland annat tog hon bort att det inte är första gången som Christoph Andersson skriver rena tramsigheter om oss.
Vi bad så klart Chukri om att få en länk skickad till oss när genmälet publicerades på nätet. Efter flera påstötningar var det hennes kollega Olof Åkerlund som skickade länken. Vi ringde upp honom, varpå följande märkliga samtal utspelade sig.
Stefan Pettersson ringer upp Olof Åkerlund på Sydsvenskan
Hej Olof. Varför bad Rakel Chukri dig skicka länken? Hon är ju kulturchef och hade kontakten med Vávra.
– Hon hade inte tid.
Inte tid?
– Ja, hon var väl på språng. Är det här en intervju?
Nej, det är det inte. Tycker du att det känns som en intervju?
– Jag tycker det här är ett mycket märkligt samtal.
Du är inte van vid att tala med journalister?
– Jo, det är jag.
Förutom dina kollegor på Sydsvenskan, menar jag.
– Jag ställer inte upp på någon intervju.
Här följer ett meningsutbyte där jag förklarar att vi gärna vill bemöta Anderssons lögner och påhopp.
Åkerlund säger då: – Ja, ni får väl skicka in era synpunkter så får vi titta på om det är värt att publicera. Annars anser jag att debatten är avslutad.
Vi måste väl få bemöta lögner och påhopp?
– Jag tycker det är samtalet är mycket märkligt. Jag har blivit intervjuad många gånger, men har aldrig varit med om att någon ringer för andras räkning.
Jag jobbar ju på Nya Tider. Det förstår du väl själv att chefredaktören inte kan göra allt själv? Han delegerar vissa arbetsuppgifter till andra i redaktionen. Det gör väl även chefredaktören på din tidning? Och Chukri kunde ju inte ens skicka ett mail till Vávra själv, utan bad dig göra det.
– Jamen det berodde väl på att hon inte hade tid. (det låter som Åkerlund ska börja grina)
Det tar väl tjugo sekunder att skicka en länk? Trettio om man är långsam.
– Det här det konstigaste samtal jag varit med om. Jag avslutar detta samtal nu, tack. (lägger på)
Eftersom endast en liten del av vårt genmäle publicerades i HD lägger vi upp texten i sin helhet här:
Nya Tider bemöter nya lögner från Christoph Andersson
I en artikel i Helsingborgs Dagblad den 5 november går Christoph Andersson till angrepp mot Nya Tider, en veckotidning som utkom med sitt första nummer i oktober 2012 och som sedan 2013 erhåller statligt presstöd.
Ett av Anderssons huvudargument är att presstödet går till en tidning med dålig ekonomi. Men om ekonomin inte spelade någon roll hade väl presstödet över huvud taget inte behövts? Att tidningen under det första året efter bildandet – innan presstödet beviljades – redovisar en förlust har en enkel förklaring. Under året arbetade alla journalister med låg eller ingen lön, och sköt upp löneutbetalningarna tills presstödet beviljades ett år senare. Det är klart att utan presstöd och med stora skulder till medarbetarna ser tidningens ekonomi ansträngd ut, men verkligheten är den motsatta. Med engagerade journalister som är villiga till så stora uppoffringar är tidningens framtid lysande – presstöd eller inte.
Det påminner om när Christoph Andersson i Dagens Nyheter den 18 augusti 2010 angrep undertecknad med den bombastiska rubriken ”Extremisternas ansökan full av brister”. Den gången kokade ”full av brister” ned till att Andersson inte var insatt i formalia och trodde att jag intygat min egen namnteckning, när det i själva verket handlade om en vanlig vidimering av en kopia. Några brister fanns helt enkelt inte, annat än i Anderssons fantasi.
Nästa halmstrå Christoph Andersson griper efter är när han ska motivera varför han kallar Nya Tider ”högerextrem”. Att vi inte ”vitpixlar” och döljer gärningsmäns etnicitet får han till att vi ”satsat hårt på att publicera namn och bilder på invandrare, misstänkta eller dömda för brott”. Det är helt enkelt fel.
Under de tre år som Nya Tider getts ut kan jag inte dra mig till minnes att vi en enda gång publicerat namn eller bild på någon som bara varit misstänkt för brott. Det närmaste jag kan komma på är att vi publicerade förnamnen – inga ovanliga sådana i dagens Sverige – på några av de somalier som gripits, misstänkta för en gruppvåldtäkt på finlandsfärjan Amorella. Detta efter att Aftonbladet själva gått ut med etnicitet först, men ljugit och påstått att de gripna var svenskar.
Inte heller publicerar vi namn och bild enbart på invandrade brottslingar, vilket alla som läst några nummer av Nya Tider kan intyga. Men framför allt ligger Christoph Anderssons oärlighet i helhetsbilden – han försöker framställa det som om Nya Tider är någon sorts kriminaljournal med namn- och bildpubliceringar på brottslingar, trots att Nya Tider är en nyhetstidning med bred bevakning med allt ifrån svensk politik till utländska konflikthärdar.
I den rådande debatten om ”alternativa” kontra ”traditionella” medier, brukar man gärna framhålla att de sistnämnda minsann håller på de pressetiska reglerna. Detta gör Christoph Anderssons direkta lögner särskilt iögonfallande. När blev det pressetik att fara med osanning?
Vávra Suk
chefredaktör Nya Tider
HD upplät genast ett svar åt Andersson, en lam text där Andersson fortsätter med substanslösa och svepande anklagelser, där Andersson påstår att vi vid elva tillfällen under perioden 2014-15 publicerat namn eller bild på personer som inte varit misstänkta, det vill säga ännu inte dömda. Därför valde vi att utmana Christoph Andersson: upp till bevis!
Här följer vårt svar som HD inte alls tog in:
Nya Tider bemöter nya lögner från Christoph Andersson
I en artikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad den 5 november smutskastade journalisten Christoph Andersson Nya Tider med bland annat påståendet att Nya Tider ”satsat hårt på att publicera namn och bilder på invandrare, misstänkta eller dömda för brott”. Vi fick, efter lång väntan och flera påstötningar, in ett genmäle i Sydsvenskan den 11 december, som åtföljdes av ett ”svar direkt” där Andersson upprepar samma lögner.
Andersson skriver nu att vi publicerat namn eller bilder på misstänkta ”vid minst elva tillfällen – och minst 70 när det gäller dömda” i sammanlagt 49 nummer.
Detta är helt enkelt inte sant, vi avslöjar inte identiteten på personer som endast är misstänkta, såvida de inte redan är offentliga personer som till exempel Svartenbrandt eller ”Tårtkvinnan”. Vi är noga med våra publiceringar och även när det gäller dömda brottslingar väger vi in om brottet är grovt, förövarens ålder och liknande mot allmänintresset att informera om förövarens identitet.
Så upp till bevis: Vi utmanar härmed Christoph Andersson att berätta i vilka elva nummer av Nya Tider som vi publicerat namn och/eller bild på individer som bara varit misstänkta för brott men ännu inte dömts.
Vi tillåter oss att misstänka att endera av följande två saker är sanningen bakom Anderssons påstående:
1) Christoph Andersson ljuger.
2) Christoph Andersson har lyckats gräva fram elva exempel där vi publicerat förnamnet och maskade (anonymiserade) bilder på personer som varit misstänkta, men som redan dömts för andra grova brott, eller som är offentliga personer.
Alternativ 1 framstår som det mest sannolika.
Vidare vill Christoph Andersson att vi ska fundera över om Nya Tider inte är ”någon sorts kriminaljournal” trots allt. Nya Tider innehåller 16 sidor, varav kriminalreportage brukar uppta en eller maximalt två sidor. Den som förväntar sig en kriminaljournal utifrån Christophs beskrivning skulle nog bli besviken, när man i stället finner debattartiklar, utrikesnyheter, politiska analyser, kulturreportage, recept och reseskildringar på 14 av de övriga sidorna.
Avslutningsvis påstår Christoph att NyT var ”konkursfärdig” 2014. Att tidningen under det första året efter bildandet – innan presstödet beviljades – redovisar en förlust har en enkel förklaring. Under året arbetade alla journalister med låg eller ingen lön, och sköt upp löneutbetalningarna tills presstödet beviljades först ett helt år efter uppstarten.
Det är ett privilegium att få arbeta med så hängivna och idealistiska medarbetare.
Vávra Suk
chefredaktör Nya Tider
Om Christoph Andersson hör av sig publicerar vi gärna hans svar här på hemsidan.
