I veckans nummer berättar vi om de trakasserier och våldsdåd som drabbat Sverigedemokraternas folkvalda och företrädare i det uttalade syftet att få dem att sluta engagera sig politiskt. Det har handlat om utstuderad och hänsynslös terror värdig en bananrepublik. Ändå har det etablerade Sverige vägrat att lyfta fram detta våld och ta krafttag mot det, tvärtom har man gång på gång gett förövarna moraliskt alibi.
När sverigedemokrater råkat ut för knivöverfall menar statsminister Fredrik Reinfeldt att de ”inte ska bli förvånade om sådant händer”. Eva Brunne, Sveriges första öppet homosexuella biskop, solidariserade sig med de stenkastande ”antifascisterna” i sin predikan vid Riksmötets öppnande 2010, då SD för första gången skulle ta plats i riksdagen. I NyT v 1-2/2014 skrev vi om riksdagsledamöter som demonstrerade sida vid sida med dömda politiska våldsverkare.
Ändå har Sverigedemokraterna lyckats. Det beror troligen inte så mycket på att partiet mjukat upp sin politik som att situationen i Sverige blivit så pass illa. När välfärden urholkas och grannskapet blir otryggt spelar det inte längre någon roll hur mycket negativt tidningarna skriver om SD, så länge partiet kan skapa hopp om att det går att vända utvecklingen från det inslagna spåret. Sjuklövern har verkligen svikit Sverige och det svenska på alla sätt; den egna kulturen får underordnad ställning, gemensam infrastruktur som byggts upp av svenska folket säljs ut, välfärden monteras ned, landet dras in i olika krigsäventyr utomlands som nu hotar svenskar även här hemma, kriminaliteten ökar.
När det är någon som vågar kritisera det samhälle som etablissemanget har skapat åt oss demoniseras kritikerna. SD har utmålats som extrema. Det är de inte. De har afrikaner, syrier och andra folkgrupper representerade bland sina kandidater och partifunktionärer. De står för öppen svenskhet där vem som helst ska kunna ”bli svensk”, utan hänsyn till etnisk bakgrund. De vill inte skicka tillbaka någon invandrargrupp. De vill inte ens stoppa invandringen, den ska fortsätta, men kraftigt minskad – med 90 procent.
Vad som skiljer SD från sjuklövern är den riktning de vill ha. Medan sjuklövern försöker överträffa varandra med ökad och ännu generösare invandring, så vill SD införa restriktioner.
Den fråga som etablissemanget nu måste ställa sig är vilken strategi de ska ha framöver. Bevisligen har den nuvarande strategin misslyckats. När partiet tystades ned och inte fick möjlighet att berätta om sin politik kunde etablissemanget hålla SD utanför riksdagen länge. Sedan de erövrat en medial plattform växer SD explosionsartat. Den 25 september sade vänsterdebattören Göran Greider på SVT Debatt att om inte Socialdemokraterna och Alliansen ändrar sin politik så kommer SD att bli största parti 2018. Så hur gör man nu?
Också den 25 september kom det första tecknet på en helomläggning av etablissemangets strategi. Moderaternas oppositionsråd i Sigtuna, Olov Holst, blev intervjuad av DN under rubriken ”Vi måste börja släppa in SD”. Blir strategin nu av typen ”kan vi inte förgöra dem så får vi försöka kontrollera dem”? I Frankrike har etablissemanget valt att isolera Front National – med katastrofalt resultat. Väljarna får därmed en bekräftelse på att Fronten är den verkliga oppositionen mot det allt mer hatade etablissemanget.
Holsts förslag må vara en första försöksballong från Moderaterna, det återstår att se om det blir den rådande strategin de kommande fyra åren.
