Jag pratar med vänner och allt fler skakar bekymrat på huvudet åt den svenska verkligheten. Till och med personer som tidigare inte velat uttala sig om samhällsutvecklingen börjar uttrycka oro i mustiga ordalag. Våldtäkterna är nu så pass många att deras antal och brutalitet knappt berör oss.
Jag känner mig less på att skriva artiklar om våldet och knivskärningarna.
Jag flyter allt oftare bort i tankar på nöjen och allt som inte har med politik att göra. Nätshopping av handväskor, solsemestrar, barbesök och kulörta drinkar, avancerad matlagning och smink.
Jag funderar på att åter börja skriva chiclitromaner om romantisk kärlek, eller kanske med erotiska undertoner. Jag fantiserar om att leva i ett samhälle där våldet är ett undantag, inte en regel.
Så som det var i Sverige förr. För inte så länge sen. Så som det var när mina barn var små och jag var ung vuxen och yngre medelålders. Så som det var när Sverige var ett rimligt land, ett normalt land, ett land där man kunde skilja rätt från fel.
Jag pratar med vänner och allt fler frågar sig, vad krävs för att någonting faktiskt ska hända? Vad är det som behövs för att svensken ska dra ut näven ur fickan och resa sig från kommentarsfälten på Facebook och högljutt protesterande marschera ut på gator och torg? Eller kommer förfallet pågå tills varenda individ har rånats, våldtagits, misshandlats? Tills pengarna är slut och sharialagar införts i Västerås, Skellefteå och Ängelholm? Det låter tokigt förstås, för det skulle väl aldrig kunna hända i Sverige. Eller?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
