Skip to Content

Kinas president Xi Jinping och Rysslands president Vladimir Putin vid paraden den 9 maj 2015 på Röda torget, där för första gången även kinesiska soldater paraderade. Kina och Ryssland tvingas in i en strategisk allians på grund av USA:s krigslystnad, enligt debattören. Foto: Wikipedia
Debatt

Krigsfaran ökar allteftersom ekonomin dalar

Amerikansk utrikespolitik bygger på att dominera världen och förhindra att en rival materialiserar sig. När allt fler länder överger dollarn som reservvaluta utmanas dock USA:s ledande roll. Paul Craig Roberts, före detta politiker i Ronald Reagans administration, menar i detta inlägg, som han den 7 maj läste upp vid investment- och säkerhetsföretaget Financial West Groups årliga konferens i New Orleans, att USA:s inställning hotar världsfreden.

Publicerad: 22 maj, 2015, 10:11

  • Svenska

De avgörande händelserna i vår tid är Sovjetunionens kollaps, terrordåden mot World Trade Center, att jobben flyttat till utlandet och finansiell avreglering. I dessa händelser finner vi grunden för problemen med USA:s utrikespolitik och våra ekonomiska problem.

USA har alltid ansett sig för mer än andra, men efter Sovjets fall har dess högmod nått nya höjder. Vi blev det exceptionella folket, det oumbärliga folket, landet som historien utvalt att utöva hegemoni över världen.

För att skydda Washingtons unika status som ensam supermakt utformade den ledande nyliberale ideologen Paul Wolfowitz, som bland annat innehaft posten som vice försvarsminister, år 1992 vad som blev känt som Wolfowitz-doktrinen. Denna doktrin utgör grunden för Washingtons utrikespolitik. Doktrinen anger:

”Vårt främsta mål är att förhindra att en ny rival uppstår igen, antingen på det gamla Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, som utgör ett hot liknande det som Sovjet tidigare utgjorde. Detta är ett allt överskuggande övervägande som utgör fundamentet till den nya regionala försvarsstrategin och fordrar att vi agerar för att förhindra att en fientlig makt dominerar en region vars resurser skulle, givet konsoliderad kontroll, vara tillräckliga att skapa en global makt.”

I mars detta år utvidgade det inflytelserika Council on Foreign Relations denna doktrin till att även omfatta Kina. Kina konfronteras nu genom USA:s omprioritering till Asien och byggandet av nya amerikanska sjö- och flygbaser som ska säkra Washingtons kontroll över Sydkinesiska havet, nu definierat som område av amerikanskt nationellt intresse.

Samtidigt som Sovjets kollaps gav USA hegemoni gav den upphov till utlokalisering av jobb utomlands. Sovjets kollaps övertygade Kina och Indien om att de måste öppna sina underutnyttjade arbetsmarknader för amerikanskt kapital. Tillverkning och även många serviceyrken flyttade utomlands.

Detta decimerade den amerikanska medelklassen och tog bort trappstegar för social rörlighet uppåt. Amerikansk BNP och skattebas flyttade med jobben till Kina och Indien. Medianinkomsten för amerikanska familjer slutade att öka och sjönk. Utan inkomstökning som motor i ekonomin grep Alan Greenspan, ordförande för Federal Reserve, till en expansion av konsumentskulden, som nu löpt linan ut. För tillfället finns inget som kan driva ekonomin.

Att vi betalar med dollar för de utlokaliserade jobben och importen till USA orsakar ett ännu större underskott i bytesbalansen. För att skydda dollarkursen nu när den hotas av en stor handelsobalans och att man trycker dollar för att rädda banker som är ”för stora att falla”, har Washington fått Japans och Europas sedelpressar att gå varma. Tryckandet av nya yen och euro balanserar upp massproduktionen av dollar och skyddar på så sätt dollarkursen.

Tillsammans med att man vattnat ur anti-trust-lagarna och tillåtit enorm finansiell koncentrering, har detta skapat en allvarlig och pågående finansiell kris.

När Ryssland blockerade Obama-administrationens planerade invasion av Syrien och tänkta bombkampanj mot Iran, insåg nyliberalerna att medan de varit sysselsatta med sina krig i Mellanöstern och Afrika i ett decennium, hade Putin återuppbyggt rysk ekonomi och militär.

Den första målsättningen i Wolfowitz-doktrinen – att förhindra uppkomsten av en ny rival – hade brutits. Nu stod Ryssland här och sade ”Nej” till USA. Det brittiska parlamentet anslöt sig genom att lägga in ett veto mot brittiskt deltagande i en amerikansk invasion av Syrien. Statusen som ensam supermakt skakades om i sina grundvalar.

Detta flyttade nyliberalernas fokus från Mellanöstern till Ryssland. Under det tidigare årtiondet hade Washington investerat fem miljarder dollar i att finansiera framtida kommande politiker i Ukraina och icke-statliga organisationer som kunde sändas ut på gatorna.

När Ukrainas president gjorde en kostnadsanalys av det föreslagna associationsavtalet med EU såg han att det inte var gynnsamt för Ukraina och avslog det. Då kallade Washington ut sina icke-statliga organisationer på gatorna. Nynazisterna bidrog till våldet och regeringen, som var oförberedd på våld, kollapsade.

USA:s biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien Victoria Nuland och USA:s Ukrainaambassadör Geoffrey Pyatt utsåg den nya ukrainska regeringen och etablerade en vasallregim i Ukraina.

Washington hoppades att kunna använda denna kupp för att kasta ut Ryssland från dess flottbas vid Svarta havet, Rysslands enda isfria hamn. Dock valde Krim, i århundraden en del av Ryssland, att återförenas med Ryssland i en folkomröstning. Washington var frustrerat och beskrev Krims självbestämmande som rysk invasion och annektering. Washington använde denna propaganda för att bryta sönder Europas ekonomiska och politiska band med Ryssland. Europa har dock inget att vinna på sanktioner mot Ryssland. USA:s stridslystnad möter ökad ovilja från Europa och det finns tecken på att en del länder överväger att göra sin utrikespolitik oberoende av Washington.

På den ekonomiska scenen har dollarns ställning som reservvaluta blivit till ett problem för hela världen. Sanktioner och andra former av amerikansk imperialism får länder, inklusive mycket stora länder, att överge dollarn som betalningssystem. När världshandeln i allt högre grad sker utan användning av dollar, minskar efterfrågan på dollar. Samtidigt har tillgången på dollar ökat kraftigt genom ekonomiska stimulanspaket, så kallade kvantitativa lättnader. Eftersom USA:s ekonomi är så importberoende skulle ett prisras på dollarn medföra inhemsk inflation som ytterligare skulle sänka amerikansk levnadsstandard och hota de riggade aktie- och ädelmetallmarknaderna.

Några tecken på att USA:s ekonomi skulle vara på väg att återhämta sig har vi inte sett. Arbetslösheten på 23 procent är dessutom annorlunda än tidigare. Tidigare kunde Federal Reserve kyla ekonomin och sedan åter kalla ut arbetarna till jobben. I dag finns det inte längre några jobb att gå till. De har flyttat utomlands.

Att återställa ekonomin skulle kräva att jobben kom tillbaka. Detta skulle kunna ske genom skattereformer som belönade inhemsk produktion och straffade utländsk, men det lär vi inte få se. Min slutsats är att amerikansk ekonomi kommer att fortsätta dala.

På utrikesfronten har USA:s arrogans och hybris såsom ett ”exceptionellt och oumbärligt” land med hegemoniska rättigheter över andra länder skapat en situation riggad för krig. Varken Ryssland eller Kina kommer att acceptera den vasallstatus som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och resten av Europa, Kanada, Japan och Australien accepterat. Wolfowitz-doktrinen gör klart att priset för världsfred är att Washingtons hegemoni måste accepteras.

Washingtons aggression och flagranta propaganda har övertygat Ryssland och Kina om att Washingtons avsikt är krig, och denna insikt har dragit in dessa två länder i en strategisk allians. Rysslands firande av segerdagen den 9 maj blev en historisk vändpunkt. Västs regeringar bojkottade firandet, och kineserna var där i deras ställe. För första gången marscherade kinesiska soldater i paraden tillsammans med ryska soldater, och Kinas president satt bredvid Rysslands.

Därför, såvida inte dollarn och med den USA:s makt kollapsar eller Europa finner modet att bryta med Washington för att i stället driva en oberoende utrikespolitik och säga adjö till Nato, är kärnvapenkrig vår mest troliga framtid.

Publicerat med författarens tillstånd i något nedkortad version.

Om Paul Craig Roberts

Dr Paul Craig Roberts har bland annat varit biträdande finansminister under Ronald Reagans ämbetsperiod, vice chefredaktör för Wall Street Journal och kolumnist i Business Week. Författaren skriver regelbundet på sin blogg.

Paul Craig Roberts

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Solidaritet – ett ord med dubbelmoraliska bottnar

KRÖNIKAVi uppmanas ofta av politiker att visa solidaritet. Det kan vara allt från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Ylva Johanssons ”tvingande solidaritet”. Men hur började det, och hur ser det i praktiken ut?

Vad är målet egentligen?

LEDAREI detta nummer berättar vi om de nya lagar som EU förbereder för att stoppa bilåkandet. Men det finns inte några alternativ. Hur föreställer man sig egentligen att samhället ska se ut, och kommer de som varnat för den totala samhällsomvälvning som skissas i Agenda 2030 att få rätt?

Presidentvalet i USA väcker minnen av valet 2018 – och ger farhågor inför framtiden

OPINION: KATERINA JANOUCHSkulle det verkligen vara så otroligt om delar av det amerikanska valet faktiskt var ett bedrägeri? Precis som det svenska valet 2018 kunde ha varit det. Veckans debattör Katerina Janouch menar att den som verkligen månar om demokratin borde inte ha något emot att man går till botten med de frågetecken som uppstått när Trump först haft överlägsen ledning i ett flertal delstater, men plötsligt, som på kommando, förlorat med hundratusentals röster.

Jan Myrdal gick alltid sin egen väg

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETÄntligen slipper vänsteretablissemanget Jan Myrdal, denne kontroversielle skriftställare som de formellt bugade sig för, men samtidigt i själ och hjärta avskydde eftersom han stod upp för de principer som de för länge sedan svikit.

Spegel spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är

KRÖNIKA

Kejsarens nya kläder

KRÖNIKAEU-byråkrater i Bryssel har lovat att dela ut miljarder euro till sina medlemsländer, vilka har drabbats av följderna av coronaepidemin. Detta under förutsättning att länderna uppfyller vissa av EU redan i förväg fastställda villkor. Villkoren för att få ta del av EU:s utlovade miljardpaket är redan klubbade, men EU:s kassakista är fortfarande tom, för EU har inga egna pengar att dela ut.

Lilla hjärtat – IVO skjuter på fel myndighet

KRÖNIKA

USA:s maktmedia har bestämt sig för Biden – men det hjälper inte

OPINION: STIG BERGLUNDJoe Biden är inte ”President Elect”, oavsett vad den tjattrande klassen påstår. I USA administreras nationella val av counties – ungefär som kommunerna – medan valresultaten sammanställs och fastställs av respektive delstats kongress. Medierna utser inga segrare, vilket Al Gore fick lära sig. År 2000 var han till och med President Elect på riktigt i 36 dagar, tills han förlorade kampen om tre valdistrikt i Florida till George W. Bush. Så kan det gå. Det skriver analytikern Stig Berglund i veckans debattartikel, där han redogör för det juridiska läget efter presidentvalet i USA.

Gå till arkivet

Send this to a friend