Lars Vilks var den mest kände av svenska nutida konstnärer, men han var inte bara känd i betydelsen ryktbar. Vi är oerhört många som har personliga minnen av honom, inte bara genom Facebook-kontakt eller korta möten, utan genom långa samtal. Det syns på alla vittnesmål i mitt Facebook-flöde där många berättar om vilken öppen och inbjudande person Lars var, trots alla de restriktioner som hotbilden mot honom medförde. Själv talade jag med honom så sent som en vecka före den ödesdigra dagen då han dog i vad som synes vara en tragisk trafikolycka, även om det finns märkliga omständigheter som gör att man kanske kommer att få omvärdera händelsen.
Vårt samtal gällde möjligheten att besöka honom med en god vän för att köpa några konstverk, något som var svårt att samordna med hans säkerhetsarrangemang och vi hann aldrig hitta någon annan lösning. Det var en av ett antal kontakter som jag hade med Vilks sedan jag första gången kom i kontakt med honom när Jan Sjunnesson introducerade oss i samband med den fria bokmässa vi försökte arrangera i Göteborg efter att Nya Tider utestängts från den ordinarie bokmässan. Efter fulspel från Göteborgspolisen och kommunen gick det inte att genomföra. I stället genomförde vi en mindre tillställning för ett antal utvalda gäster.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
